Rickards Ultra-Träning / Race Reports

En blogg om träning (och ibland tävling) i det långa loppet

Rickard
Lindholm

Lidingöloppet och Klassikern

Race Reports 1 Nov

I slutet av september var det dags för sista delen i en Svensk Klassiker 2017 för mig i och med Lidingöloppet. Med 3 fina personbästa i Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen så hade jag en god känsla inför Lidingöloppet. Givet resultaten på de andra loppen så siktade jag på en totaltid på klassikern på 15h30min. Jag skulle då vara tvungen att göra runt 2h12min på Lidingö. Det kändes fullt realistiskt eftersom jag gjorde 2h13min 2015 och tänkte att nu är jag i minst lika bra form. Tyvärr blev det inte riktigt så.

Primalcoaching och André hade i vanlig ordning gjort mitt uppladdningsprogram inför loppet och i det så var ett av de sista passen ett sprint intervall pass på 25 gånger 20 sekunder max och under det passet ryckte det till i baksida lår på ett obehagligt sätt. Något som satt i ända fram till start. Troligtvis har jag överbelastat mina baksidor i övergången till löpning efter mycket cykling i sommar fram till Stockholm Triathlon som jag körde i slutet på augusti.

Resan till Stockholm gick tillsammans med min vapendragare Tony som även kuskade upp till Vansbro med mig. Vi bodde bra i min brorsas övernattningslägenhet. Vi kom upp till Stockholm sent på fredagskvällen så det var bums i säng för att ladda för start på lördagen. Jag hade väldigt svårt att somna och låg och lyssnade framförallt på Tonys väsande andning. Efter att ha provat att lägga mig i olika vrår i den lilla ettan så kom jag till slut på vid 0300 att jag hade ett par öronproppar i necessären som åkte i och sedan somnade jag till slut. Inte världens bästa uppladdning.

Efter hotellfrukost på närliggande hotell så begav vi oss mot Lidingövallen tillsammans med alla tusentals löpare medelst tunnelbana och buss. Min kompis Maria mötte upp oss på Lidingövallen för att hjälpa mig med langning vilket var suveränt schysst. Efter att ha fördelat energi och bytt om var det snart dags för start. Stötte ihop med Jens på startgärdet och körde några 30 sekunders sprintar med honom i 3:30 fart och det kändes sådär. Tyckte jag var stram i baksidorna och matt i huvudet.

Starten i 1B. Jag är nästan längst till vänster med skärm.
Starten i 1B. Jag är nästan längst till vänster med skärm.

Starten gick och det var ett högt tempo redan från början. Första kilometern gick på 3:50 och jag kände snabbt att jag kom upp i puls. Tänkte att det lugnar snart ner sig. Men, jag fortsatte gå väl hårt med hög puls som följd. Här skulle jag varit smart och slagit av på tempot skulle det visa sig…..ett klassiskt Lidingö misstag. Första 15km gick på 1h3min alltså väl under min måltid, men jag tänkte att jag behövde den tiden till andra halvan av loppet och körde på. Vid ca 17-18km började det bli så jobbigt att jag fick slå av rejält på takten för att inte vägga totalt. Pulsen gick dock bara ner marginalt och Marias langning vid 20km kom som en skänk från ovan och jag stannade till ett kort tag för att få i mig vätska och min booster. Det kändes lite bättre efter det, men det höll bara i sig ett par kilometer. De sista kilometrarna mot mål var jag i en värld av smärta och harvade på i 5 minuters tempo…jag var en sorglig syn. Målrakan har aldrig varit så välkommen. Det jag är mest nöjd med var att jag prickade en så snygg sluttid 2:20:00 exakt! Även om jag hellre hade velat haft 2:12:00.

Äntligen Mål!
Äntligen Mål!

Man kan inte lyckas jämnt och jag tar ändå med mig en väldigt bra total tid på Klassikern som blev 15h37min. Det är 3:e bästa klassiker tiden 2017 efter idoler som Hjelmåker och Nilsson! Det är jag supernöjd med.

Topp 3
Topp 3

Nu hägrar i vanlig ordning höst traditionen Kullamannen till helgen där jag vikit ner mig och bara kör 2 varv på Dödens Zon. De riktiga hjältarna kör 160 km Ultra……galet. Återkommer med mina upplevelser från ett lerigt Kullaberg.

Utrustning: Salming Speed 3 skor, Salomon exo twin skin shorts, Salomon exo calf sleeves, Craft T-shirt

Energi: Winforce Carbo Basic, 1 Winforce booster och 1 Winforce Ultra Energy gel.

Från Polar V800: Snittpuls 174, Maxpuls 180

 

I slutet av september var det dags för sista delen i en Svensk Klassiker 2017 för mig i och med Lidingöloppet. Med 3 fina personbästa i Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen så hade jag en god känsla inför Lidingöloppet. Givet resultaten på de andra loppen så siktade jag på en totaltid på klassikern på 15h30min. Jag skulle då vara tvungen att göra runt 2h12min på Lidingö. Det kändes fullt realistiskt eftersom jag gjorde 2h13min 2015 och tänkte att nu är jag i minst lika bra form. Tyvärr blev det inte riktigt så.

Primalcoaching och André hade i vanlig ordning gjort mitt uppladdningsprogram inför loppet och i det så var ett av de sista passen ett sprint intervall pass på 25 gånger 20 sekunder max och under det passet ryckte det till i baksida lår på ett obehagligt sätt. Något som satt i ända fram till start. Troligtvis har jag överbelastat mina baksidor i övergången till löpning efter mycket cykling i sommar fram till Stockholm Triathlon som jag körde i slutet på augusti.

Resan till Stockholm gick tillsammans med min vapendragare Tony som även kuskade upp till Vansbro med mig. Vi bodde bra i min brorsas övernattningslägenhet. Vi kom upp till Stockholm sent på fredagskvällen så det var bums i säng för att ladda för start på lördagen. Jag hade väldigt svårt att somna och låg och lyssnade framförallt på Tonys väsande andning. Efter att ha provat att lägga mig i olika vrår i den lilla ettan så kom jag till slut på vid 0300 att jag hade ett par öronproppar i necessären som åkte i och sedan somnade jag till slut. Inte världens bästa uppladdning.

Efter hotellfrukost på närliggande hotell så begav vi oss mot Lidingövallen tillsammans med alla tusentals löpare medelst tunnelbana och buss. Min kompis Maria mötte upp oss på Lidingövallen för att hjälpa mig med langning vilket var suveränt schysst. Efter att ha fördelat energi och bytt om var det snart dags för start. Stötte ihop med Jens på startgärdet och körde några 30 sekunders sprintar med honom i 3:30 fart och det kändes sådär. Tyckte jag var stram i baksidorna och matt i huvudet.

Starten i 1B. Jag är nästan längst till vänster med skärm.
Starten i 1B. Jag är nästan längst till vänster med skärm.

Starten gick och det var ett högt tempo redan från början. Första kilometern gick på 3:50 och jag kände snabbt att jag kom upp i puls. Tänkte att det lugnar snart ner sig. Men, jag fortsatte gå väl hårt med hög puls som följd. Här skulle jag varit smart och slagit av på tempot skulle det visa sig…..ett klassiskt Lidingö misstag. Första 15km gick på 1h3min alltså väl under min måltid, men jag tänkte att jag behövde den tiden till andra halvan av loppet och körde på. Vid ca 17-18km började det bli så jobbigt att jag fick slå av rejält på takten för att inte vägga totalt. Pulsen gick dock bara ner marginalt och Marias langning vid 20km kom som en skänk från ovan och jag stannade till ett kort tag för att få i mig vätska och min booster. Det kändes lite bättre efter det, men det höll bara i sig ett par kilometer. De sista kilometrarna mot mål var jag i en värld av smärta och harvade på i 5 minuters tempo…jag var en sorglig syn. Målrakan har aldrig varit så välkommen. Det jag är mest nöjd med var att jag prickade en så snygg sluttid 2:20:00 exakt! Även om jag hellre hade velat haft 2:12:00.

Äntligen Mål!
Äntligen Mål!

Man kan inte lyckas jämnt och jag tar ändå med mig en väldigt bra total tid på Klassikern som blev 15h37min. Det är 3:e bästa klassiker tiden 2017 efter idoler som Hjelmåker och Nilsson! Det är jag supernöjd med.

Topp 3
Topp 3

Nu hägrar i vanlig ordning höst traditionen Kullamannen till helgen där jag vikit ner mig och bara kör 2 varv på Dödens Zon. De riktiga hjältarna kör 160 km Ultra……galet. Återkommer med mina upplevelser från ett lerigt Kullaberg.

Utrustning: Salming Speed 3 skor, Salomon exo twin skin shorts, Salomon exo calf sleeves, Craft T-shirt

Energi: Winforce Carbo Basic, 1 Winforce booster och 1 Winforce Ultra Energy gel.

Från Polar V800: Snittpuls 174, Maxpuls 180

 

Stockholm Triathlon 27/8

Race Reports 7 Sep

Jag har ju satsat fullt ut på en snabb svensk klassiker i år, men kände att jag saknade Triathlon i slutet på sommaren så när lillbrorsan och min sambos bästa kompis sa att de skulle köra Stockholm Triathlon så anmälde jag mig.

Med minimalt med triathlon specifik träning så åkte jag och mina fina tjejer med fullpackad  bil upp till Stockholm på fredagen. Min sambo hade bokat centralt hotell. Vi trodde det var Scandic Park, men det visade sig att hon bokat Scandic Anglais. När vi kom fram till hotellet vid 21 tiden var lönehelgsfestamdet på Stureplan så smått igång och baren på Anglais är ett säkert vattenhål. Kändes inte helt normalt att glida in med Speedmaxen genom baren. Det blev heller inte mycket sömn den natten med Spy Bar, Sturecompagniet och Hell’s Kitchen pumpandes musik till 0500. Vi bytte h0tell på lördagen!

Det var fantastiskt sensommar väder på lördagen och vi strosade runt i Stockholm, hann med lite shopping, men kollade även på när eliten körde sin olympiska tävling. Sen hade vi en betydligt lugnare och mysigare hotell kväll på Mornington i Bromma. Jag packade inför start klockan 10:15 på söndag och körde ett lätt jogg pass där jag även lyckades springa vilse. Tack Polar V800 för ”hitta hem” funktionen som guidade mig tillbaka till hotellet!

Uppstigning och frukost klockan 07:30 på söndag morgon och därefter cyklade jag ner till Stadshuset och starten. Det var en magiskt fin morgon. vindstilla, solsken och väldigt lugnt. En perfekt start på dagen att cykla genom vår vackra huvudstad. Jag var på plats vid starten redan klockan 08:30.

Stockholm Triathlon är Sveriges största triathlon tävling där man får lov att tävla på avstängda gator i centrala Stockholm. I år var det 2164 deltagare anmälda i olympisk, sprint och ungdoms distans. Växlingsområdet var enormt, uppskattningsvis 6-700 meter långt. Mina funderingar på en ny personbästa tid under 2tim 14min lades på hyllan dels när jag såg växlingsområdet och dels på grund av att jag hade ont i axeln och inte visste hur det skulle påverka mig i simningen. Jag voltade ut på en åker på torsdagen innan tävlingen i över 30 knyck och landade på eller slog i axeln. Det var nog en rejäl smäll då jag fortfarande känner av det när jag skriver det här.

Jag fick en bra plats i växlingsområdet nästan ända uppe vid ”bike out” vilket jag tyckte var perfekt då jag skulle slippa springa med cykeln så långt. De som hade plats nere vid ”swim out” fick en väldigt lång löpning med cykeln. Tiden gick ganska fort fram till start, med riggning av utrustning och se till att allt låg i ordning samt uppvärmning och lite gott snack med min växlingsgranne Michael Huhtanen som gjorde sin första olympiska start och gjorde det riktigt bra!!

Vid 10 tiden var det dags att hoppa i vattnet inför starten 10:15. Skönt att ha en hel kvart att känna på vattnet och värma upp! Tyckte dock att banan såg väl lång ut….kan det verkligen vara 1500 meter tänkte jag. Var orolig för hur axeln skulle kännas, men det kändes hyfsat när jag väl värmde upp och jag tyckte inte att jag hämmades av den.

Starten gick och jag kom iväg bra. Vi var ett 60-tal som startade 10:15 och det var brett och fint så det blev aldrig stökigt. Bojarna var stora och lätta att ta sikte på och glasögonen höll sig imfria under hela simningen.

Simning är min svagaste gren, men jag tycker att jag har utvecklats i år och hoppades göra en bra tid. Jag hade några starkare simmare framför mig och några bra fötter att gå på fram till vändningen där jag gick om simmaren framför mig och var sedan ensam resten av simningen. Jag tycket att det kändes bra, men att det tog lång tid. Blev heligt förbannad när jag kliver upp på rampen och ser en tid på 30 minuter på klockan. 2 jävla minuter per hundring….hur är det möjligt? Helvete vad kass tänker jag och springer i vrede genom växlingsområdet. På andra sidan stängslet mitt emot min växlingsplats står min hejaklack och skriker och hejar på mig! Jag spottar och svär över min dåliga simning och tänker nu jävlar ska det cyklas snabbt!

Arg Skåning efter Simning!
Arg Skåning efter Simning!

Så här i efterhand har jag analyserat simningen mer i detalj och den var ju som tur var inte 1500 meter utan uppemot 1800 vilket då betyder att jag legat kring 1 min 40 sek per hundring vilket är helt ok för min standard.

Jag gick verkligen All-In på cyklingen utan någon tanke på hur det skulle kännas att springa efteråt. Västerbron upp och ner 6 gånger sög musten successivt ur benen och gjorde att det blev 250 höjdmeter. Fick fantastiskt stöd på varje varv av min hejaklack och kom in i växlingen efter 1h 1min och 2:a snabbaste cykeltid av alla deltagare som körde olympisk distans. Det är jag fantastiskt nöjd med. Det borde vara mer cykel i en triathlon!

All-In!
All-In!

Växlade bättre till löpningen på 2min 35sek (38:e växlingstid, 40:e efter simningen), men hade omedelbums kram känning i magen…..o no! Hur ska det här gå?! Det släppte dock snabbt och jag satte av från stadshuset mot slottet i tilltänkt 4 minuters fart. Visst kändes cyklingen i benen och det kostade på löpningen, men jag höll ändå ihop det ganska bra tycker jag. Det var en rolig löpbana runt slottet 3 varv, med mycket publikstöd, musik och pepp! Kom in på den blåa mål mattan efter 41min 39sek och 19:e löptid.

Smärta!
Smärta!

Total tiden landade på 2tim 19min och en 4:e plats i motionsklassen och en 20:e plats totalt. Det är jag väldigt nöjd med. Jag får fortsätta jobba med simningen där jag hade 82:a simtid, inte helkass, men inte bra. Att köra triathlon igen i ett fantastiskt fint och bra arrangemang i Stockholm gav verkligen mersmak. Lite synd att det bara blev en tävling i år. Vi får se om det kan bli fler nästa år! Nu blickar jag framåt mot Lidingöloppet som förhoppningsvis ska ge mig ett resultat som totalt på klassikern blir under 15 timmar och 30 minuter! Kämpa!

Utrustning: Fusion PWR Tri Suit, Salomon exo calf sleeves, Orca Sonar våtdräkt, Orca Killa 180 glasögon, Canyon Speedmax CF 9.0 Pro, FFWD Disc, Reynolds attack 40, Giro Air Attack helmet, Shimano RC7 skor, Compress sport Skärm, Bliz Force glasögon, Salming Speed 3 skor

Energi: 1L Winforce Carbo Basic på cykeln i Profile design aeroflaska mellan tempopinnarna.

Från Polar V800: Snittpuls 160, Maxpuls 172

Jag har ju satsat fullt ut på en snabb svensk klassiker i år, men kände att jag saknade Triathlon i slutet på sommaren så när lillbrorsan och min sambos bästa kompis sa att de skulle köra Stockholm Triathlon så anmälde jag mig.

Med minimalt med triathlon specifik träning så åkte jag och mina fina tjejer med fullpackad  bil upp till Stockholm på fredagen. Min sambo hade bokat centralt hotell. Vi trodde det var Scandic Park, men det visade sig att hon bokat Scandic Anglais. När vi kom fram till hotellet vid 21 tiden var lönehelgsfestamdet på Stureplan så smått igång och baren på Anglais är ett säkert vattenhål. Kändes inte helt normalt att glida in med Speedmaxen genom baren. Det blev heller inte mycket sömn den natten med Spy Bar, Sturecompagniet och Hell’s Kitchen pumpandes musik till 0500. Vi bytte h0tell på lördagen!

Det var fantastiskt sensommar väder på lördagen och vi strosade runt i Stockholm, hann med lite shopping, men kollade även på när eliten körde sin olympiska tävling. Sen hade vi en betydligt lugnare och mysigare hotell kväll på Mornington i Bromma. Jag packade inför start klockan 10:15 på söndag och körde ett lätt jogg pass där jag även lyckades springa vilse. Tack Polar V800 för ”hitta hem” funktionen som guidade mig tillbaka till hotellet!

Uppstigning och frukost klockan 07:30 på söndag morgon och därefter cyklade jag ner till Stadshuset och starten. Det var en magiskt fin morgon. vindstilla, solsken och väldigt lugnt. En perfekt start på dagen att cykla genom vår vackra huvudstad. Jag var på plats vid starten redan klockan 08:30.

Stockholm Triathlon är Sveriges största triathlon tävling där man får lov att tävla på avstängda gator i centrala Stockholm. I år var det 2164 deltagare anmälda i olympisk, sprint och ungdoms distans. Växlingsområdet var enormt, uppskattningsvis 6-700 meter långt. Mina funderingar på en ny personbästa tid under 2tim 14min lades på hyllan dels när jag såg växlingsområdet och dels på grund av att jag hade ont i axeln och inte visste hur det skulle påverka mig i simningen. Jag voltade ut på en åker på torsdagen innan tävlingen i över 30 knyck och landade på eller slog i axeln. Det var nog en rejäl smäll då jag fortfarande känner av det när jag skriver det här.

Jag fick en bra plats i växlingsområdet nästan ända uppe vid ”bike out” vilket jag tyckte var perfekt då jag skulle slippa springa med cykeln så långt. De som hade plats nere vid ”swim out” fick en väldigt lång löpning med cykeln. Tiden gick ganska fort fram till start, med riggning av utrustning och se till att allt låg i ordning samt uppvärmning och lite gott snack med min växlingsgranne Michael Huhtanen som gjorde sin första olympiska start och gjorde det riktigt bra!!

Vid 10 tiden var det dags att hoppa i vattnet inför starten 10:15. Skönt att ha en hel kvart att känna på vattnet och värma upp! Tyckte dock att banan såg väl lång ut….kan det verkligen vara 1500 meter tänkte jag. Var orolig för hur axeln skulle kännas, men det kändes hyfsat när jag väl värmde upp och jag tyckte inte att jag hämmades av den.

Starten gick och jag kom iväg bra. Vi var ett 60-tal som startade 10:15 och det var brett och fint så det blev aldrig stökigt. Bojarna var stora och lätta att ta sikte på och glasögonen höll sig imfria under hela simningen.

Simning är min svagaste gren, men jag tycker att jag har utvecklats i år och hoppades göra en bra tid. Jag hade några starkare simmare framför mig och några bra fötter att gå på fram till vändningen där jag gick om simmaren framför mig och var sedan ensam resten av simningen. Jag tycket att det kändes bra, men att det tog lång tid. Blev heligt förbannad när jag kliver upp på rampen och ser en tid på 30 minuter på klockan. 2 jävla minuter per hundring….hur är det möjligt? Helvete vad kass tänker jag och springer i vrede genom växlingsområdet. På andra sidan stängslet mitt emot min växlingsplats står min hejaklack och skriker och hejar på mig! Jag spottar och svär över min dåliga simning och tänker nu jävlar ska det cyklas snabbt!

Arg Skåning efter Simning!
Arg Skåning efter Simning!

Så här i efterhand har jag analyserat simningen mer i detalj och den var ju som tur var inte 1500 meter utan uppemot 1800 vilket då betyder att jag legat kring 1 min 40 sek per hundring vilket är helt ok för min standard.

Jag gick verkligen All-In på cyklingen utan någon tanke på hur det skulle kännas att springa efteråt. Västerbron upp och ner 6 gånger sög musten successivt ur benen och gjorde att det blev 250 höjdmeter. Fick fantastiskt stöd på varje varv av min hejaklack och kom in i växlingen efter 1h 1min och 2:a snabbaste cykeltid av alla deltagare som körde olympisk distans. Det är jag fantastiskt nöjd med. Det borde vara mer cykel i en triathlon!

All-In!
All-In!

Växlade bättre till löpningen på 2min 35sek (38:e växlingstid, 40:e efter simningen), men hade omedelbums kram känning i magen…..o no! Hur ska det här gå?! Det släppte dock snabbt och jag satte av från stadshuset mot slottet i tilltänkt 4 minuters fart. Visst kändes cyklingen i benen och det kostade på löpningen, men jag höll ändå ihop det ganska bra tycker jag. Det var en rolig löpbana runt slottet 3 varv, med mycket publikstöd, musik och pepp! Kom in på den blåa mål mattan efter 41min 39sek och 19:e löptid.

Smärta!
Smärta!

Total tiden landade på 2tim 19min och en 4:e plats i motionsklassen och en 20:e plats totalt. Det är jag väldigt nöjd med. Jag får fortsätta jobba med simningen där jag hade 82:a simtid, inte helkass, men inte bra. Att köra triathlon igen i ett fantastiskt fint och bra arrangemang i Stockholm gav verkligen mersmak. Lite synd att det bara blev en tävling i år. Vi får se om det kan bli fler nästa år! Nu blickar jag framåt mot Lidingöloppet som förhoppningsvis ska ge mig ett resultat som totalt på klassikern blir under 15 timmar och 30 minuter! Kämpa!

Utrustning: Fusion PWR Tri Suit, Salomon exo calf sleeves, Orca Sonar våtdräkt, Orca Killa 180 glasögon, Canyon Speedmax CF 9.0 Pro, FFWD Disc, Reynolds attack 40, Giro Air Attack helmet, Shimano RC7 skor, Compress sport Skärm, Bliz Force glasögon, Salming Speed 3 skor

Energi: 1L Winforce Carbo Basic på cykeln i Profile design aeroflaska mellan tempopinnarna.

Från Polar V800: Snittpuls 160, Maxpuls 172

Vansbro 2017

Race Reports 26 Jul

Jag har för någon vecka sedan avverkat 3:e delen av min Svenska Klassiker, Vansbrosimningen. Simning är definitivt inte min starkaste sida, men jag har jobbat enträget med den och i alla fall simmat regelbundet åtminstone en gång per vecka hela året. Efter Vätternrundan så fokuserade jag självklart lite mer på simningen och har även försökt komma igång mer på allvar med löpningen också.

Det är låååång bit till Vansbro för en skåning för att simma 3000 meter så dagen startade 0700 när min kompis Tony som jag samåkte med hämtade upp mig. Tony kör också klassikern i år och tiden upp gick relativt fort då vi hade mycket att prata om. Vi pratade bland annat om våra målsättningar. Jag har simmat en gång tidigare och det var 2011 så jag skojade om att jag var nöjd om jag hade förbättrat mig. Den gången hade jag över 62 minuter….Innerst inne hoppades jag på en tid runt 55 minuter. Fixade jag inte det skulle 15h och 30 minuter på klassikern totalt bli omöjligt att nå.

Vi hade valt att köra ”öppen älv” som är ungefär som vasaloppets öppet spår där det är fri start mellan 16-17 på fredagen innan den ”riktiga Vansbrosimningen på lördagen.

Efter lunch i Kristinehamn var vi framme i Vansbro vid 14 tiden. Jag kände nervositeten börja komma krypande när vi gick över bron och såg simmarna slita i motströmmen i Västerdalälven.

Pirrigt på bron innan start!
Pirrigt på bron innan start!

Tiden fram till start gick åt till att hämta startkuverten, skymta Johan Olsson i expo tältet hos Santander samt gå den långa vägen till starten. Det är då man slås av att 3000 meter ändå är ganska långt. Väl vid start tog vi på oss våtdräkterna och kunde hoppa i Västerdalälven och känna på vattnet och värma upp lite. Sedan var det dags att köa för att komma in i startfållan när den rullande starten gick vid 16:00. Vi fick sällskap i startfållan av min kompis Jens och hans kompis Andreas från IK Stern och stod och småsnackade med dem. Andreas har för övrigt en riktigt grym klassiker tid på gång efter sina 4:34 på vasan och 6:50 på Vättern…..respekt! Andreas var dock orolig för simningen som han inte alls är hemma på.

Klockan slog 16:00 och vi önskade varandra lycka till och efter en kort väntan var det dags för mig att hoppa i vattnet.

Lånad bild från starten!
Lånad bild från starten!

Jag kom iväg bra och fokuserade på att inte gå ut för hårt utan hitta min rytm och tänka glid och teknik. Efter ett kort tag började mina glasögon imma igen…..helvete! Hur ska jag nu navigera?! Inte blev det bättre av att det var x antal hundra som hoppat i före mig och ”trafiken” var tät i vattnet. Som tur är såg jag i alla fall ca 10 meter framför mig och kunde därför hålla koll på banmarkeringen till höger om mig då jag andas 2-takt och höger. På så sätt tror jag ändå jag höll en relativ rak kurs även om det var mycket folk att ta sig runt och förbi i starten. När jag tittar i efterhand i min flow app till V800 så finns det dock utrymme för förbättringar och nej jag gick inte upp och sprang längs med Vanån….det är google som inte kan rita in åarna och älvarna ordentligt.

Rakt och rakt.....
Rakt och rakt…..

Efter ca 1000 meter började det bli väldigt glest med folk och jag tänkte….fan har jag simmat fel och upp i någon sido bäck eller?? Försökte titta upp och framåt, men såg ju inte ett smack. Skit samma tänkte jag så länge jag ser en markering till höger så är det lugnt. Fortsatte veva på i min ensamhet. Helt plötsligt försvann markeringen till höger…..va fan! Nu måste jag vara helt lost. Tittade upp och fick syn på en brygga och tänkte, ok lugnt snart i Västerdalälven. Mycket riktigt kom den välbekanta högersvängen då man går från Vanån till Västerdalälven.

Här höll jag mig kloss mot bryggorna som löper från strax innan svängen hela vägen till målet. Det är minst motströms där. I år tyckte jag dock inte man märkte någon jätteskillnad i ström mellan Vanån och Västerdalälven.

Som i hitta Nemo var mantrat i huvudet nu ”fortsätt simma” och körde så hårt jag kunde. Då och då kom jag ikapp en annan simmare som låg kloss vid bryggorna och fick gå ut en bit för att komma om. Nu började jag också se skyltar på bryggan. Den första jag såg var ”300 M”. I mitt mosiga huvud och i dimman i glasögonen fattade jag inte om det var 300 M kvar eller om vi simmat 300 M i Västerdalälven…..pucko! Klart det var 300 kvar vilket jag förstod när jag såg 200 M. Försökte lägga in en spurt när poletten trillade ner.

Efter 48min 55sekunder kunde jag lägga handen på mål plattan där tiden tas. Sen kom krampen från helvete! Kunde inte ta mig upp för rampen vid målet. Fick ligga raklång ett bra tag där innan jag kunde ta mig upp. Hade inte känt någonting under loppet så det var ju bra timing att krampen kom där, måste varit den grymma spurten.

Tiden innebär att jag nu måste göra 2h12min39sek på Lidingö för att klara mitt mål 15h30min på klassikern så nu får jag börja ladda för Lidingöloppet! Jag hade tänkt köra ultravasan i år också, men med tanke på längden och återhämtningen efter ett så långt löplopp kommer jag lägga allt krut på att nå målet med klassikern istället…..håll tummarna.

Utrustning: Orca Sonar våtdräkt, Orca Killa 180 glasögon

Energi: Älv och Å vatten

Från Polar V800: Inget pulsband på, distans 2987 M (ganska spot on), snitttempo 1:38 min/100 meter

Jag har för någon vecka sedan avverkat 3:e delen av min Svenska Klassiker, Vansbrosimningen. Simning är definitivt inte min starkaste sida, men jag har jobbat enträget med den och i alla fall simmat regelbundet åtminstone en gång per vecka hela året. Efter Vätternrundan så fokuserade jag självklart lite mer på simningen och har även försökt komma igång mer på allvar med löpningen också.

Det är låååång bit till Vansbro för en skåning för att simma 3000 meter så dagen startade 0700 när min kompis Tony som jag samåkte med hämtade upp mig. Tony kör också klassikern i år och tiden upp gick relativt fort då vi hade mycket att prata om. Vi pratade bland annat om våra målsättningar. Jag har simmat en gång tidigare och det var 2011 så jag skojade om att jag var nöjd om jag hade förbättrat mig. Den gången hade jag över 62 minuter….Innerst inne hoppades jag på en tid runt 55 minuter. Fixade jag inte det skulle 15h och 30 minuter på klassikern totalt bli omöjligt att nå.

Vi hade valt att köra ”öppen älv” som är ungefär som vasaloppets öppet spår där det är fri start mellan 16-17 på fredagen innan den ”riktiga Vansbrosimningen på lördagen.

Efter lunch i Kristinehamn var vi framme i Vansbro vid 14 tiden. Jag kände nervositeten börja komma krypande när vi gick över bron och såg simmarna slita i motströmmen i Västerdalälven.

Pirrigt på bron innan start!
Pirrigt på bron innan start!

Tiden fram till start gick åt till att hämta startkuverten, skymta Johan Olsson i expo tältet hos Santander samt gå den långa vägen till starten. Det är då man slås av att 3000 meter ändå är ganska långt. Väl vid start tog vi på oss våtdräkterna och kunde hoppa i Västerdalälven och känna på vattnet och värma upp lite. Sedan var det dags att köa för att komma in i startfållan när den rullande starten gick vid 16:00. Vi fick sällskap i startfållan av min kompis Jens och hans kompis Andreas från IK Stern och stod och småsnackade med dem. Andreas har för övrigt en riktigt grym klassiker tid på gång efter sina 4:34 på vasan och 6:50 på Vättern…..respekt! Andreas var dock orolig för simningen som han inte alls är hemma på.

Klockan slog 16:00 och vi önskade varandra lycka till och efter en kort väntan var det dags för mig att hoppa i vattnet.

Lånad bild från starten!
Lånad bild från starten!

Jag kom iväg bra och fokuserade på att inte gå ut för hårt utan hitta min rytm och tänka glid och teknik. Efter ett kort tag började mina glasögon imma igen…..helvete! Hur ska jag nu navigera?! Inte blev det bättre av att det var x antal hundra som hoppat i före mig och ”trafiken” var tät i vattnet. Som tur är såg jag i alla fall ca 10 meter framför mig och kunde därför hålla koll på banmarkeringen till höger om mig då jag andas 2-takt och höger. På så sätt tror jag ändå jag höll en relativ rak kurs även om det var mycket folk att ta sig runt och förbi i starten. När jag tittar i efterhand i min flow app till V800 så finns det dock utrymme för förbättringar och nej jag gick inte upp och sprang längs med Vanån….det är google som inte kan rita in åarna och älvarna ordentligt.

Rakt och rakt.....
Rakt och rakt…..

Efter ca 1000 meter började det bli väldigt glest med folk och jag tänkte….fan har jag simmat fel och upp i någon sido bäck eller?? Försökte titta upp och framåt, men såg ju inte ett smack. Skit samma tänkte jag så länge jag ser en markering till höger så är det lugnt. Fortsatte veva på i min ensamhet. Helt plötsligt försvann markeringen till höger…..va fan! Nu måste jag vara helt lost. Tittade upp och fick syn på en brygga och tänkte, ok lugnt snart i Västerdalälven. Mycket riktigt kom den välbekanta högersvängen då man går från Vanån till Västerdalälven.

Här höll jag mig kloss mot bryggorna som löper från strax innan svängen hela vägen till målet. Det är minst motströms där. I år tyckte jag dock inte man märkte någon jätteskillnad i ström mellan Vanån och Västerdalälven.

Som i hitta Nemo var mantrat i huvudet nu ”fortsätt simma” och körde så hårt jag kunde. Då och då kom jag ikapp en annan simmare som låg kloss vid bryggorna och fick gå ut en bit för att komma om. Nu började jag också se skyltar på bryggan. Den första jag såg var ”300 M”. I mitt mosiga huvud och i dimman i glasögonen fattade jag inte om det var 300 M kvar eller om vi simmat 300 M i Västerdalälven…..pucko! Klart det var 300 kvar vilket jag förstod när jag såg 200 M. Försökte lägga in en spurt när poletten trillade ner.

Efter 48min 55sekunder kunde jag lägga handen på mål plattan där tiden tas. Sen kom krampen från helvete! Kunde inte ta mig upp för rampen vid målet. Fick ligga raklång ett bra tag där innan jag kunde ta mig upp. Hade inte känt någonting under loppet så det var ju bra timing att krampen kom där, måste varit den grymma spurten.

Tiden innebär att jag nu måste göra 2h12min39sek på Lidingö för att klara mitt mål 15h30min på klassikern så nu får jag börja ladda för Lidingöloppet! Jag hade tänkt köra ultravasan i år också, men med tanke på längden och återhämtningen efter ett så långt löplopp kommer jag lägga allt krut på att nå målet med klassikern istället…..håll tummarna.

Utrustning: Orca Sonar våtdräkt, Orca Killa 180 glasögon

Energi: Älv och Å vatten

Från Polar V800: Inget pulsband på, distans 2987 M (ganska spot on), snitttempo 1:38 min/100 meter

Vätternrundan 2017

Race Reports 4 Jul

Tjoho! Andra och klart tuffaste etappen i min svenska klassiker är avklarad! Är otroligt glad och tacksam över att jag fick vara med i Göteborgs klubben Lygnens Venner sub 7:15 satsning. Utan dem så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” som man kallar Vättern lokalt i Motala.

Resan runt Vättern började hos mina föräldrar i Hjo på fredagen dit också kompisen Jens med sambo slöt upp. Vi bunkrade rejält av morsans goda mat, jag har nog aldrig sett någon äta så mycket som Jens gjorde. Jag försökte själv trycka i mig så mycket det gick. Rabarberpajen med Glass efteråt var särskilt lätt att få ner, konstigt nog.

Uppstigning 06:30 på lördag för ”Gunde” frukost och avresa mot Motala. Men, innan vi gav oss iväg hann jag rasta Treken längs med väg 195 mot Jönköping och Hjo på västra sidan av Vättern då jag mötte upp lill brorsan som passerade Mamma och Pappa strax innan vi skulle ge oss iväg. Hann peppa honom lite och förse honom med några Salt Sticks. Han gjorde en grym första Vättern Runda och kom in strax under 9 timmar!

På väg mot Motala kändes det lite märkligt att möta drivor av cyklister som redan hade kommit en bra bit på vägen medan vi inte ens hade startat.

I Motala möttes hela laget upp i ett hyrt hus vid 10 tiden för lag genomgång. När vi påbörjade satsningen var vi 37 starka cyklister, men här i Motala hade bara ett 20-tal slutit upp. Kan säga att jag tvivlade rejält på om jag skulle fixa att ta mig runt med så få som slutit upp. Men, de som var på plats var ett gäng grymt starka cyklister. Jag kunde dock inte hålla negativa tankar borta om för lite träning med laget, varför körde jag längdskidor i vintras när jag borde suttit på trainern?!

Tiden fram till start 12:16 gick fort. Äta, byta om, fixa energi till langningen i Bankeryd och till Cykeln, med mera. Glömde värma upp ordentligt!

Strax innan start fick vi med oss två stycken CK Lunedi cyklister till start med oss. Ju fler desto bättre. Starten gick 12:16 och tempot var mördande redan från start. Väldigt tidigt var det ett antal i svansen på klungan och det kändes som vi var alldeles för få som tog förningar. Min puls sköt som en raket de första 4 milen, vår kapten Peter som åkt på en förkylning i veckan bröt innan Ödeshög. Där och då var jag ingen ”happy camper”.

Vi flög fram och Ödeshög (47 km) passerades efter 1h4min (44,1 km/h i snitt). Jag låg på rulle för att få ner pulsen och inte dra på mig litervis med mjölksyra för tidigt. Det hjälpte och strax innan Gränna kändes det bättre och jag kunde åter vara med och bidra. Vår plan var att köra hårt ner till Jönköping för att ha lite tid tillgodo i backarna därefter. Det gjorde vi verkligen. Strax innan Jönköping började vi skymta en större sub grupp framför oss och i Jönköping kom vi ikapp Stockholm Allied Powers sub 7:20 satsning. Jönköping (104 km) passerades på 2h27min (42,5 km/h i snitt).

Strax efter Jönköping var det dags för vårt stopp i Bankeryd. Där stod Ragges familj med våra energi hinkar uppradade och gav oss världens bästa service. Det är fantastiskt vad man hinner på 90 sekunder. Ladda cykeln med nya flaskor och energi, dricka en kopp kaffe och även kissa lite. Sen var det dags att ge sig iväg igen.

I och med vårt stopp så splittrades vi och Allied Powers och vi var nu själva igen och fler i vår klunga hade droppat av eller låg i svansen av trötthet. Däribland jag titt som tätt igen. Strax efter Bankeryd och fram till strax innan Hjo hade jag en riktig dipp mentalt och fysiskt. Här någonstans tappade jag också min flaska bakom sadeln som jag inte hade rört och jag hade nu bara 2 flaskor att klara mig på till Motala. Ett tag  uppskattar jag att vi bara var 8 som drog! Enda ljusglimten här var att passera Mamma och Pappa som stod och hejade på mig! Det gav extra energi när det behövdes som mest.

Energi Kick Söder om Hjo!
Energi Kick Söder om Hjo!

Strax innan Hjo kom Allied Powers ikapp igen och vi blev en stor klunga. Jag tror det var precis rätt timing då många bland oss var riktigt trötta här. Att gå så hårt på så få hade satt sina spår. Hjo (171 km) passerades på 4h9min (41,2 km/h i snitt).

Nu flöt det på bra och vi plockade upp cyklister som droppat av från diverse andra klungor som Serneke och Team Mustasch. Karlsborg passerades utan problem och tempot var hanterbart om än ryckigt där jag låg i den bakre delen av klungan. Försökte några gånger ta mig längre fram men var inte tillräckligt aggressiv, här kunde jag ha vågat mer. Det får bli en lärdom till nästa gång.

Även Aspa (242 km) passerades tillsammans med klungan på 5h50min (41,5 km/h i snitt). Nu började jag dock dippa igen. Alla småryck började kännas mer och mer och jag fick svårt att stänga luckor där vi nu låg på enkel led i den bakre delen av klungan. Nu bet jag i för allt jag hade och så länge jag höll. Kämpade och slet och tryckte min andra Winforce Booster, den första gick innan Hjo. Någonstans runt Hammarsundet bron gick det inte längre och jag tillsammans med Filip och Jessica i Lygnens Venner samt 2 killar från Allied Powers släppte ungefär samtidigt vid 255 km.

Vi hjälptes sedan åt och peppade varandra de sista som det kändes evighetslånga kilometrarna in till Motala. Min axel värkte, jag hade slut på vätska och var allmänt bedrövlig. Tur då att Jessica och Filip var über positiva och gav mig både vatten och pepp! Ovärderligt!

Tappert litet gäng strax efter Medevi!
Tappert litet gäng strax efter Medevi!

Snart såg vi Motala från det lite högre landskapet norr om Medevi som man kommer från. Sista biten genom Motalas ytterområden in mot mål kunde jag njuta igen och känslan när vi nådde målet på Vätternpromenaden var obeskrivlig! Även om vi droppat av den stora klungan där 9 av våra lagkamrater lyckats komma in runt 7h10 minuter var vi alla superglada och nöjda med 7h23min.

 

Glada och Nöjda i Mål!
Glada och Nöjda i Mål!

Nu väntar Vansbro Simningen där jag kör Öppen Älv nu redan på fredag! Håll tummarna att jag håller mig flytande i min allra sämsta disciplin!

Utrustning: Trimtex Aero byxor och tröja, Grip Grab handskar, Seger strumpor, Bontrager Ballista hjälm, Bliz Force glasögon, Shimano RC7 skor, Trek Émonda SL 6 Pro Cykel.

Energi: 6stk arla bars, 4 stk winforce ultra energi, ett antal salt sticks, 5 0,8 flaskor med winforce carbo basic plus och en flaska vatten (2 flaskor tappades på grund av fel hållare bakom sadeln).

Från Polar V800: snitt puls 151, maxpuls 176, distans 298,04 km, snitthastighet 40,4 km/h, stigning 1410m, utför 1390m.

 

Tjoho! Andra och klart tuffaste etappen i min svenska klassiker är avklarad! Är otroligt glad och tacksam över att jag fick vara med i Göteborgs klubben Lygnens Venner sub 7:15 satsning. Utan dem så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” som man kallar Vättern lokalt i Motala.

Resan runt Vättern började hos mina föräldrar i Hjo på fredagen dit också kompisen Jens med sambo slöt upp. Vi bunkrade rejält av morsans goda mat, jag har nog aldrig sett någon äta så mycket som Jens gjorde. Jag försökte själv trycka i mig så mycket det gick. Rabarberpajen med Glass efteråt var särskilt lätt att få ner, konstigt nog.

Uppstigning 06:30 på lördag för ”Gunde” frukost och avresa mot Motala. Men, innan vi gav oss iväg hann jag rasta Treken längs med väg 195 mot Jönköping och Hjo på västra sidan av Vättern då jag mötte upp lill brorsan som passerade Mamma och Pappa strax innan vi skulle ge oss iväg. Hann peppa honom lite och förse honom med några Salt Sticks. Han gjorde en grym första Vättern Runda och kom in strax under 9 timmar!

På väg mot Motala kändes det lite märkligt att möta drivor av cyklister som redan hade kommit en bra bit på vägen medan vi inte ens hade startat.

I Motala möttes hela laget upp i ett hyrt hus vid 10 tiden för lag genomgång. När vi påbörjade satsningen var vi 37 starka cyklister, men här i Motala hade bara ett 20-tal slutit upp. Kan säga att jag tvivlade rejält på om jag skulle fixa att ta mig runt med så få som slutit upp. Men, de som var på plats var ett gäng grymt starka cyklister. Jag kunde dock inte hålla negativa tankar borta om för lite träning med laget, varför körde jag längdskidor i vintras när jag borde suttit på trainern?!

Tiden fram till start 12:16 gick fort. Äta, byta om, fixa energi till langningen i Bankeryd och till Cykeln, med mera. Glömde värma upp ordentligt!

Strax innan start fick vi med oss två stycken CK Lunedi cyklister till start med oss. Ju fler desto bättre. Starten gick 12:16 och tempot var mördande redan från start. Väldigt tidigt var det ett antal i svansen på klungan och det kändes som vi var alldeles för få som tog förningar. Min puls sköt som en raket de första 4 milen, vår kapten Peter som åkt på en förkylning i veckan bröt innan Ödeshög. Där och då var jag ingen ”happy camper”.

Vi flög fram och Ödeshög (47 km) passerades efter 1h4min (44,1 km/h i snitt). Jag låg på rulle för att få ner pulsen och inte dra på mig litervis med mjölksyra för tidigt. Det hjälpte och strax innan Gränna kändes det bättre och jag kunde åter vara med och bidra. Vår plan var att köra hårt ner till Jönköping för att ha lite tid tillgodo i backarna därefter. Det gjorde vi verkligen. Strax innan Jönköping började vi skymta en större sub grupp framför oss och i Jönköping kom vi ikapp Stockholm Allied Powers sub 7:20 satsning. Jönköping (104 km) passerades på 2h27min (42,5 km/h i snitt).

Strax efter Jönköping var det dags för vårt stopp i Bankeryd. Där stod Ragges familj med våra energi hinkar uppradade och gav oss världens bästa service. Det är fantastiskt vad man hinner på 90 sekunder. Ladda cykeln med nya flaskor och energi, dricka en kopp kaffe och även kissa lite. Sen var det dags att ge sig iväg igen.

I och med vårt stopp så splittrades vi och Allied Powers och vi var nu själva igen och fler i vår klunga hade droppat av eller låg i svansen av trötthet. Däribland jag titt som tätt igen. Strax efter Bankeryd och fram till strax innan Hjo hade jag en riktig dipp mentalt och fysiskt. Här någonstans tappade jag också min flaska bakom sadeln som jag inte hade rört och jag hade nu bara 2 flaskor att klara mig på till Motala. Ett tag  uppskattar jag att vi bara var 8 som drog! Enda ljusglimten här var att passera Mamma och Pappa som stod och hejade på mig! Det gav extra energi när det behövdes som mest.

Energi Kick Söder om Hjo!
Energi Kick Söder om Hjo!

Strax innan Hjo kom Allied Powers ikapp igen och vi blev en stor klunga. Jag tror det var precis rätt timing då många bland oss var riktigt trötta här. Att gå så hårt på så få hade satt sina spår. Hjo (171 km) passerades på 4h9min (41,2 km/h i snitt).

Nu flöt det på bra och vi plockade upp cyklister som droppat av från diverse andra klungor som Serneke och Team Mustasch. Karlsborg passerades utan problem och tempot var hanterbart om än ryckigt där jag låg i den bakre delen av klungan. Försökte några gånger ta mig längre fram men var inte tillräckligt aggressiv, här kunde jag ha vågat mer. Det får bli en lärdom till nästa gång.

Även Aspa (242 km) passerades tillsammans med klungan på 5h50min (41,5 km/h i snitt). Nu började jag dock dippa igen. Alla småryck började kännas mer och mer och jag fick svårt att stänga luckor där vi nu låg på enkel led i den bakre delen av klungan. Nu bet jag i för allt jag hade och så länge jag höll. Kämpade och slet och tryckte min andra Winforce Booster, den första gick innan Hjo. Någonstans runt Hammarsundet bron gick det inte längre och jag tillsammans med Filip och Jessica i Lygnens Venner samt 2 killar från Allied Powers släppte ungefär samtidigt vid 255 km.

Vi hjälptes sedan åt och peppade varandra de sista som det kändes evighetslånga kilometrarna in till Motala. Min axel värkte, jag hade slut på vätska och var allmänt bedrövlig. Tur då att Jessica och Filip var über positiva och gav mig både vatten och pepp! Ovärderligt!

Tappert litet gäng strax efter Medevi!
Tappert litet gäng strax efter Medevi!

Snart såg vi Motala från det lite högre landskapet norr om Medevi som man kommer från. Sista biten genom Motalas ytterområden in mot mål kunde jag njuta igen och känslan när vi nådde målet på Vätternpromenaden var obeskrivlig! Även om vi droppat av den stora klungan där 9 av våra lagkamrater lyckats komma in runt 7h10 minuter var vi alla superglada och nöjda med 7h23min.

 

Glada och Nöjda i Mål!
Glada och Nöjda i Mål!

Nu väntar Vansbro Simningen där jag kör Öppen Älv nu redan på fredag! Håll tummarna att jag håller mig flytande i min allra sämsta disciplin!

Utrustning: Trimtex Aero byxor och tröja, Grip Grab handskar, Seger strumpor, Bontrager Ballista hjälm, Bliz Force glasögon, Shimano RC7 skor, Trek Émonda SL 6 Pro Cykel.

Energi: 6stk arla bars, 4 stk winforce ultra energi, ett antal salt sticks, 5 0,8 flaskor med winforce carbo basic plus och en flaska vatten (2 flaskor tappades på grund av fel hållare bakom sadeln).

Från Polar V800: snitt puls 151, maxpuls 176, distans 298,04 km, snitthastighet 40,4 km/h, stigning 1410m, utför 1390m.

 

Höganäs Halvmarathon – Premiärloppet

Race Reports 27 Apr

Torsdag idag så här kommer en kort TBT race report från premiärupplagan av Höganäs Halvmarathon som gick av stapeln i lördags på ”Himmaplan”.

Jag är ju egentligen mitt uppe i en massiv cykelträningsperiod inför Vätternrundan så mycket dedikerad löpträning har det inte blivit efter Vasaloppet. Det var länge sedan som jag sprang så här lite faktiskt.

Höganäs Energi där jag arbetar skulle ställa upp med 2 stafettlag och jag skulle springa solo. Så här i efterhand när man är efterklok så var stafetten ett mycket bättre alternativ.

Vädret för dagen var strålande solsken, blå himmel och cirka 8 grader. Perfekt löparväder om det inte hade varit för en medelvind på ca 15 m/s! Banan är flack och bitvis helt öppen så vinden påverkade, minst sagt.

Arrangörerna Emring Järlmo hade verkligen skapat ett trevlig startområde med mässtält där sponsorerna höll till och det var god stämning i solen nere vid Kvickbadet i Höganäs. Första start för elit gick 13:00 och sedan släppte man startgrupperna med 5 minuters mellanrum. Något jag dock tycker man kan ändra till nästa år då det dels är trevligare om alla startar tillsammans och dels blir lättare för speaker och resultatservice att visa en leaderboard under loppets gång. Ett kanonarrangemang annars som verkligen rekommenderas!

Coach André hade beordrat in mig i elit startgruppen i förhoppning om att PB skulle slås. Mitt PB är 1:25:22, något som skulle visa sig dumt och en omöjlig tid för mig denna dag i vinden. Dumt då vi bara var 7 stycken tappra löpare som radade upp oss för start i Elit.

Litet Elit Fält Ger Sig Iväg!
Litet Elit Fält Ger Sig Iväg!

Starten gick, det blåste medvind, solen sken och allt var frid och fröjd. Enda problemet var att jag hamnade i ingenmans land helt ensam som nummer 6 av oss 7 efter ca 2 km. Det var inget problem i medvinden, och 5km passerades på strax över 19 minuter och allt kändes bra. Problemet var att här någonstans så vänder man tillbaka in mot Höganäs och in i den Nordvästliga minst sagt friska vinden.

Det blev plötsligt väldigt tungt att hålla tempo, men jag krigade på upp mot 10km som ändå passerades på fullt godkända 40:41. Här hade jag också kommit ikapp löparen före mig som kroknat mer och mer och efter en kort stund släppte han min rygg strax innan Väsby och 11km passeringen.

Efter den lilla byn Väsby är det helt öppet och vinden var skoningslös. Strax innan 12km passeringen klämde jag i mig min medhavda Winforce Booster i hopp om att den skulle ge mig lite extra kraft i motvinden. Det gjorde den säkert, men jag hade behövt en raket motor för nu kändes det som om någon höll mig tillbaka med ett gummiband. Jag trodde aldrig att de 3,5 kilometrarna ner till havet skulle ta slut.

Jag började också få extremt ont i vaderna, något jag aldrig brukar känna så tydligt. Tror mina kära Puma Faas 200R har gjort sitt efter mer än 100 mil. Tänkte ändå att när du kommer ner till havet kan du trycka på igen för då är det medvind.

Problemet var att det inte fanns några extra krafter kvar i benen när jag väl kom dig. Jag fick kriga för att hålla 4:25 tempo! Nich Gut! Tvärslut nådde jag till slut det fina upploppet längs Köpmansgatan där arrangörerna skapat en kanon stämning och ett tajt upplopp med fenomenala spekern Torbjörn Dencker och massor med åskådare. Där stapplade till slut in på 1:30:18.

Slut som artist!
Slut som artist!

Så här i efterhand skulle jag startat med fenomenala farthållaren Dan Berglund i 1:30 gruppen. Då hade man kunnat hjälpas åt i vinden och fått bättre sparring än att mala på själv till ingen nytta. Jag tar med mig att jag ändå lyckades hålla pulsen hög och jämn under hela loppet. Då har jag i alla fall gått så hårt som jag kunnat eller nära därpå.

Nu slutar jag springa igen och håller mig till cykeln! Tack alla som hejade längs med banan! Grym publik!

Utrustning: Skor – Puma Faas 200R, Salomon Exo S-lab calf sleeves, Salomon Exo S-lab Twin skin shorts, Craft extreme windstopper underställströja, Craft ”Höganäs Energi” T-Shirt, Bliz Force glasögon.

Från Polar V800: Snittpuls 171, Maxpuls 180, Distans 21,34km, Snittkadens 92, Höjdmeter 30 (!)

Torsdag idag så här kommer en kort TBT race report från premiärupplagan av Höganäs Halvmarathon som gick av stapeln i lördags på ”Himmaplan”.

Jag är ju egentligen mitt uppe i en massiv cykelträningsperiod inför Vätternrundan så mycket dedikerad löpträning har det inte blivit efter Vasaloppet. Det var länge sedan som jag sprang så här lite faktiskt.

Höganäs Energi där jag arbetar skulle ställa upp med 2 stafettlag och jag skulle springa solo. Så här i efterhand när man är efterklok så var stafetten ett mycket bättre alternativ.

Vädret för dagen var strålande solsken, blå himmel och cirka 8 grader. Perfekt löparväder om det inte hade varit för en medelvind på ca 15 m/s! Banan är flack och bitvis helt öppen så vinden påverkade, minst sagt.

Arrangörerna Emring Järlmo hade verkligen skapat ett trevlig startområde med mässtält där sponsorerna höll till och det var god stämning i solen nere vid Kvickbadet i Höganäs. Första start för elit gick 13:00 och sedan släppte man startgrupperna med 5 minuters mellanrum. Något jag dock tycker man kan ändra till nästa år då det dels är trevligare om alla startar tillsammans och dels blir lättare för speaker och resultatservice att visa en leaderboard under loppets gång. Ett kanonarrangemang annars som verkligen rekommenderas!

Coach André hade beordrat in mig i elit startgruppen i förhoppning om att PB skulle slås. Mitt PB är 1:25:22, något som skulle visa sig dumt och en omöjlig tid för mig denna dag i vinden. Dumt då vi bara var 7 stycken tappra löpare som radade upp oss för start i Elit.

Litet Elit Fält Ger Sig Iväg!
Litet Elit Fält Ger Sig Iväg!

Starten gick, det blåste medvind, solen sken och allt var frid och fröjd. Enda problemet var att jag hamnade i ingenmans land helt ensam som nummer 6 av oss 7 efter ca 2 km. Det var inget problem i medvinden, och 5km passerades på strax över 19 minuter och allt kändes bra. Problemet var att här någonstans så vänder man tillbaka in mot Höganäs och in i den Nordvästliga minst sagt friska vinden.

Det blev plötsligt väldigt tungt att hålla tempo, men jag krigade på upp mot 10km som ändå passerades på fullt godkända 40:41. Här hade jag också kommit ikapp löparen före mig som kroknat mer och mer och efter en kort stund släppte han min rygg strax innan Väsby och 11km passeringen.

Efter den lilla byn Väsby är det helt öppet och vinden var skoningslös. Strax innan 12km passeringen klämde jag i mig min medhavda Winforce Booster i hopp om att den skulle ge mig lite extra kraft i motvinden. Det gjorde den säkert, men jag hade behövt en raket motor för nu kändes det som om någon höll mig tillbaka med ett gummiband. Jag trodde aldrig att de 3,5 kilometrarna ner till havet skulle ta slut.

Jag började också få extremt ont i vaderna, något jag aldrig brukar känna så tydligt. Tror mina kära Puma Faas 200R har gjort sitt efter mer än 100 mil. Tänkte ändå att när du kommer ner till havet kan du trycka på igen för då är det medvind.

Problemet var att det inte fanns några extra krafter kvar i benen när jag väl kom dig. Jag fick kriga för att hålla 4:25 tempo! Nich Gut! Tvärslut nådde jag till slut det fina upploppet längs Köpmansgatan där arrangörerna skapat en kanon stämning och ett tajt upplopp med fenomenala spekern Torbjörn Dencker och massor med åskådare. Där stapplade till slut in på 1:30:18.

Slut som artist!
Slut som artist!

Så här i efterhand skulle jag startat med fenomenala farthållaren Dan Berglund i 1:30 gruppen. Då hade man kunnat hjälpas åt i vinden och fått bättre sparring än att mala på själv till ingen nytta. Jag tar med mig att jag ändå lyckades hålla pulsen hög och jämn under hela loppet. Då har jag i alla fall gått så hårt som jag kunnat eller nära därpå.

Nu slutar jag springa igen och håller mig till cykeln! Tack alla som hejade längs med banan! Grym publik!

Utrustning: Skor – Puma Faas 200R, Salomon Exo S-lab calf sleeves, Salomon Exo S-lab Twin skin shorts, Craft extreme windstopper underställströja, Craft ”Höganäs Energi” T-Shirt, Bliz Force glasögon.

Från Polar V800: Snittpuls 171, Maxpuls 180, Distans 21,34km, Snittkadens 92, Höjdmeter 30 (!)

Vasaloppet 2017

Race Reports 28 Mar

Vinterns absoluta huvudmål nådde sitt klimax söndagen den 5/3 08:00 när Vasalopps starten gick i Berga By strax söder om Sälen. Mitt 7:e raka Sälen till Mora lopp.

2015 nådde jag för första gång topp 1000 i vasaloppet med plats 913 för att förra året åka in på plats 1297 och ner i Startled 3. 2015 var ”vattenskid” loppet. Jag var frisk och i bra form och många bröt och ett segt slaskföre gynnade verkligen mig det året. Förra året fick jag känna på att topp 1000 under ett mer normalt vinterföre inte är lika lätt att nå, särskilt inte med förkylning veckan innan och en stafettvasa på fredagen i tung blöt nysnö.

När jag skickade in ansökan för att bli Pölder Profil i början på säsongen så satte jag mina mål att komma under 5 timmar och topp 1000. Jag nådde ett av dessa mål och var väldigt nära det andra vilket jag är otroligt nöjd över.

Detta år tog jag för första gången inför Vasaloppet hjälp av min triathlon tränare André Fält, primal coaching, som gjorde ett träningsupplägg med Vasaloppet som huvudmål. Jag kan verkligen rekommendera att ta hjälp av en professionell tränare. Nu är André ingen expert på skidor, men han vet vilken träning som passar mig och hur han ska periodisera min träning. Han är extremt tillgänglig och vi bollar många tankar och funderingar under uppladdningen.

Mitt mål var att starta i led 2 i vasaloppet och jag försökte seeda upp mig i 3 seedningslopp innan. I Axa Ski Marathon var jag 6 minuter ifrån led 2 på tiden 2:18, på Billingens Långlopp bröt jag ena staven och var 3 minuter ifrån led 2 och slutligen på Västgötaloppet var jag 2 minuter ifrån led 2. Andra skidkompisar jag brukar åka jämnt med seedade upp sig i andra lopp som jag inte körde och jag var minst sagt lite bitter på seedningskommitén.  Efter Västgötaloppet var jag sugen på att göra ytterligare försök att seeda upp mig på både Åkulla Ski Marathon och Tranemo Midnight Ski Marathon. Men, jag bet i det sura äpplet accepterade min 3:e leds plats och tränade fokuserat och enligt min plan de sista veckorna istället. Det skulle visa sig vara ett bra drag.

Resan till Berga By där min klubb IFK Helsingborg Skidor har sina boenden började tidigt torsdag morgon. Jag och mina klubbkompisar Johan och Johan (alla heter nästan Johan i IFK Helsingborg) hade bestämt oss åka upp med bil istället för med IFK bussen för att få lite behagligare resa samt lite extra tid i Sälen. Allt kring IFK Helsingborgs upplägg är verkligen världsklass. Vi har ett grymt boende tvärs över vägen från startled 10 i en nyrenoverad superfräsch villa där vi bor i rum med 2 våningssängar i varje rum. Vi får Gunde frukostar, hemlagad god mat med efterätter, kaffe och hela baletten. Man kan inte skylla på uppladdningen och servicen med andra ord.

Schysst Boende mittemot led 10! Johan 1 och 2 skymtas vid bilen.
Schysst Boende mittemot led 10! Johan 1 och 2 skymtas vid bilen.

På torsdag kväll han vi med en timmes träning inklusive 3x3minuters intervaller med 30 sekunders vila i kläppens elljus spår. Det kändes riktigt skönt att blåsa ur kroppen efter 9 timmar i bilen. Det var också första gången jag testade mina splitternya vallningsfria Madshus Nanosonic Intelligrip. Jag är helt frälst! Varför har jag inte haft sådana innan?! Kanonbra glid och perfekt fäste. Bara ta ut ur fodralet och köra. Noll ställtid för vallning och kladd fäste. Verkligen toppen.

Fredagen bjöd på riktigt propaganda väder och vi tog ett lite längre lugnare pass. Eller rättare sagt det var lugnt fram till startbacken där jag och Johan testade att staka backen. Johan hade bestämt sig att staka Vasaloppet sedan tidigare. Jag var mer tveksam. Efter lite mer än halva backen slutade jag staka. Det kändes inte alls bra. Hög puls och dåligt tryck. Blev lite orolig då även resten av passet kändes rätt dassigt. Bestämde mig i alla fall då att köra med fäste på Söndagen. Prognosen som visade ca -6 grader och klockrent burk före lovade ju inte för någon större nackdel att gå med fäste. Dessutom har jag bra kondition och gynnas av att kunna använda mina ben så beslutet var ganska lätt att ta.

Propaganda Väder i Sälen!
Propaganda Väder i Sälen på toppen av startbacken!
Ren och skär njutning!
Ren och skär njutning!

Fredagen avslutades med glidvallning av mina Madshus Redline som jag skulle ha på söndagen och god middag samt att vi tittade på starten av premiären av Nattvasan. En mäktig syn när alla gav sig iväg i pannlampornas sken!

Tyvärr sov jag uruselt natten mellan fredag och lördag och kände mig nästan bakfull när jag gick upp på lördagen. Ingen bra känsla. Mycket tankar som snurrar och folk som snarkar gör att jag ofta har svårt att komma till ro i sådana här sammanhang. Oron och nojandet blev ju inte direkt bättre av att vi vaknade upp till snöfall. Ett snöfall som fortsatte ända tills vi gick och la oss på lördagen. Jag och min stakande klubb kompis Johan Hedenberg åkte upp till Smågan och körde lite. Det var väldigt segt i spåren i nysnön, men kroppen kändes mycket bättre. Riktigt bra faktiskt och jag fick lite mer självförtroende.

Resten av lördagen gick snabbt med lunch i Sälen, fästvallning och lite tittande på damernas 3 mil från VM i Lahti. Jag hade gett mig tusan på att om jag nu inte får stå i led 2 så ska jag tamigtusan stå först i led 3. Efter att ha organiserat all packning och tävlingsutrustning så gick jag och la mig redan klockan 20:00 med larmet ställt på 02:50!

Efter en natt med något bättre sömn än natten innan så började jag vandra ner till starten runt klockan 03:00. Det var nästan så att jag trodde att jag hade tagit fel på dag när såg att hela startgärdet var öde. Jag tillsammans med en person i led 1 och en i led 2 var helt ensamma på startgärdet klockan 03:05. Först 03:30 dök nästa person i kön upp :-) Jag hade nått mitt första mål att vara först i led 3 i alla fall.

Först i Led 3!
Först i Led 3!

Efter frukost och sista fix med kläder och packning så gick jag ner till starten klockan 07:00. På väg ner stöter jag på nästan hela Lager 157 Skiteam som tydligen bodde väldigt nära oss. Stämningen var uppsluppen och de retades lite sinsemellan om stavlängd. Önskade dem alla lycka till innan jag gick in i mitt led. Fixade lite i fållan sedan gick jag och lämnade min väska vid lastbilarna som skulle till Mora och sen en kort visit i IFK Helsingborgs bussen på VIP parkeringen för att önska några av mina lagkamrater lycka till. Efter lite kort uppvärming och ett sista toalettbesök sammanstrålade jag med Johan Olsson från IFK längst fram i led 3. Vi konstaterade att det var rätt tomt i led 2 då vi hade ett 50 tal meter mellan oss och sista åkare i led 2. Måste ha varit ett märkligt seedningsår….Helt plötsligt gick starten och vi var iväg!

Jag stod cirka 8 spår till höger om klädfållan i mitten av Led 3. Fick en bra start och kunde snart täppa till luckan mot de sista i Led 2. Det flöt på bra hela den första kilometern till startbacken och jag upplevde till och med att det var lite glest i de dryga 50 spåren runt omkring mig på väg mot backen. Det var inga problem alls att byta spår som man ville och jag sökte mig medvetet ännu lite längre till höger så att jag skulle ha yttervarv i svängarna längre upp i backen. Väl i backen blir det alltid stökigt och stopp lite här och där, men upplevde ändå att det flöt på bra på högersidan. Hann reflektera över att det var MYCKET fler som stakade backen än jag tidigare upplevt under mina 6 lopp. Gick så hårt jag behövde för att följa strömmen av folk i backen och väl på toppen var det positivt att se att jag omgavs av uteslutande Led2 åkare. En väldigt tidig morgon hade gett resultat. Nu skulle jag bara orka hålla det distansen ut.

På myrarna mot Smågan kändes den aviserade motvinden och det var ömsom ganska snabba spår och ömsom riktigt segt. Alla låg och körde i 2 av spåren och det blev stora klungbildningar. Hux flux så ser jag Johan Hedenberg som startade ganska långt fram i led 2. Hamnade i rygg på Johan ett tag och växlade några ord. Körde ihop med Johan till strax efter Smågan, men sedan kände jag att det gick lite för fort och en snabb koll på pulsen som då var 165 gjorde att jag släppte av. Man ska ha respekt för 90km, det är viktigt att ha krafter kvar till slutet. Det visade sig vara ett väldigt klokt beslut.

Kilometer efter kilometer passerades på väg mot Mora och när vi väl kom in i lite mer skog framåt Risberg var vinden inte längre kännbar förutom på vissa ställen där det var mer öppen terräng. Kroppen och huvudet kändes bra och jag drack i varje kontroll och kompletterade med min koncentrerade Winforce som jag hade i en flaska runt midjan tillsammans med några gels och ett par boosters.

Strax innan Risberg kom jag återigen ikapp Johan som nu såg betydligt mer sliten ut. I backarna upp mot Risbergs kontrollen var jag verkligen glad att jag hade fäste och kunde gå på bra där och passerade många åkare upp mot kontrollen. Kunde med lätthet springa à la Klæbo uppför de brantaste partierna (kanske inte riktigt, men ändå). Upplevde inte att jag förlorade någonting på att köra med fäste. Mitt glid var minst lika bra som de som stakade runt omkring mig. Min strategi hade egentligen varit att lägga tillräckligt med fäste för startbacken, alltså väldigt lite, men det visade sig hålla till strax efter Hökberg vilket inte var helt fel just nu!

Vid Vasslan strax efter Evertsberg så stannade jag till i IFK Helsingborgs kontroll för att ta lite Coca-cola. Jag var första IFK:are dit och det var minst sagt lite överrumplade när jag stannade till och inte alls förberedda på att langa dricka till mig. Jag känner så här i efterhand att jag kanske var lite burdus i mitt framträdande här så ber om ursäkt för detta och tack för colan! Den gjorde susen!

När jag kom till Oxberg hade jag fortfarande ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt och inte heller tidsmässigt. Hade inte tittat på klockan en enda gång. Ofta brukar man höra speakern nämna personer runt omkring som passerar och vilken placering de ligger på, men hörde aldrig det i år. Jag misstänkte dock att det flöt på bra då jag fortfarande bara såg 2xxx och 1xxx nummerlappar runt omkring. Precis som 2015 så passerade jag ett par tjejer med elit västar och det är ju också ett bra tecken.

Upp mot Hökberg (känns som alla kontroller är ”upp mot” på slutet) efter ca 65km åkning började det kännas i kroppen och jag tog en Winforce ultra energy gel och min första booster. Det var kanon timing och efter Hökberg så återkom krafterna lite grann. Var noga med att dricka så fort jag fick chansen mot slutet också. Här finns många extra lagningar att få dels från sponsorer till Vasaloppet och dels från Elit teamen som har lite rester kvar till oss vanliga dödliga.

Passerade Eldris och hade nu en bra klunga att köra med som höll för mig ett lagom tempo. Det var precis så att jag klarade hänga med dem nästan hela vägen in i mål. Hade fortfarande ingen aning om hur jag låg till utan fortsatte köra på så hårt som jag kunde hela vägen in i mål.

Efter 5timmar, 5 minuter och 18 sekunder fick jag passera målportalen. Såg mitt namn och tid på tavlan direkt efter målgång och kände mig först missnöjd med att missat att gå under 5 timmar, men när jag sedan efter loppet såg min placering så är jag otroligt nöjd och stolt över min insats! Drömmen om att nå topp 500 har tänts igen för 2018!

Tack till IFK Helsingborg för ett fantastiskt arrangemang med boende och allt annat praktiskt! Tack till Pölder Sport för stödet jag har fått från er under säsongen. Det har varit ovärderligt! Som alltid Service och tillgänglighet i världsklass! Tack till André för ett perfekt träningsupplägg!

Sist men inte minst tack till mina fina tjejer som alltid ställer upp och tror på sin tokige pappa och sambo!

Utrustning: Skidor – Madshus Redline LJ02 slip, Stavar: Swix Triac 2.5, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Salomon Exo, Mössa: Trimtex IFK Helsingborg, Handskar: Craft Podium och Hestra ull underhandske, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF6X + FC6X + Toko HelX Liquid. Red Creek rill 1 mm. Fäste – Swix VG35 grundvax, Swix V40 blå extra toppat med ett par tunna lager VR45.

Energi: Winforce carbo basic plus i flaska runt midjan, Winforce Ultra Energy gel och Winforce Booster.

Mål! Mkt slit bakom denna målgång :-)
Mål! Mkt slit bakom denna målgång :-)

Mannen till höger i bild är vinnaren i klass H65 Ole Reinhart Sandstad! Sjukt imponerande och inspirerande. Det här var hans sämsta placering sen 1993! Man har lite att jobba på om man säger så!

 

Vinterns absoluta huvudmål nådde sitt klimax söndagen den 5/3 08:00 när Vasalopps starten gick i Berga By strax söder om Sälen. Mitt 7:e raka Sälen till Mora lopp.

2015 nådde jag för första gång topp 1000 i vasaloppet med plats 913 för att förra året åka in på plats 1297 och ner i Startled 3. 2015 var ”vattenskid” loppet. Jag var frisk och i bra form och många bröt och ett segt slaskföre gynnade verkligen mig det året. Förra året fick jag känna på att topp 1000 under ett mer normalt vinterföre inte är lika lätt att nå, särskilt inte med förkylning veckan innan och en stafettvasa på fredagen i tung blöt nysnö.

När jag skickade in ansökan för att bli Pölder Profil i början på säsongen så satte jag mina mål att komma under 5 timmar och topp 1000. Jag nådde ett av dessa mål och var väldigt nära det andra vilket jag är otroligt nöjd över.

Detta år tog jag för första gången inför Vasaloppet hjälp av min triathlon tränare André Fält, primal coaching, som gjorde ett träningsupplägg med Vasaloppet som huvudmål. Jag kan verkligen rekommendera att ta hjälp av en professionell tränare. Nu är André ingen expert på skidor, men han vet vilken träning som passar mig och hur han ska periodisera min träning. Han är extremt tillgänglig och vi bollar många tankar och funderingar under uppladdningen.

Mitt mål var att starta i led 2 i vasaloppet och jag försökte seeda upp mig i 3 seedningslopp innan. I Axa Ski Marathon var jag 6 minuter ifrån led 2 på tiden 2:18, på Billingens Långlopp bröt jag ena staven och var 3 minuter ifrån led 2 och slutligen på Västgötaloppet var jag 2 minuter ifrån led 2. Andra skidkompisar jag brukar åka jämnt med seedade upp sig i andra lopp som jag inte körde och jag var minst sagt lite bitter på seedningskommitén.  Efter Västgötaloppet var jag sugen på att göra ytterligare försök att seeda upp mig på både Åkulla Ski Marathon och Tranemo Midnight Ski Marathon. Men, jag bet i det sura äpplet accepterade min 3:e leds plats och tränade fokuserat och enligt min plan de sista veckorna istället. Det skulle visa sig vara ett bra drag.

Resan till Berga By där min klubb IFK Helsingborg Skidor har sina boenden började tidigt torsdag morgon. Jag och mina klubbkompisar Johan och Johan (alla heter nästan Johan i IFK Helsingborg) hade bestämt oss åka upp med bil istället för med IFK bussen för att få lite behagligare resa samt lite extra tid i Sälen. Allt kring IFK Helsingborgs upplägg är verkligen världsklass. Vi har ett grymt boende tvärs över vägen från startled 10 i en nyrenoverad superfräsch villa där vi bor i rum med 2 våningssängar i varje rum. Vi får Gunde frukostar, hemlagad god mat med efterätter, kaffe och hela baletten. Man kan inte skylla på uppladdningen och servicen med andra ord.

Schysst Boende mittemot led 10! Johan 1 och 2 skymtas vid bilen.
Schysst Boende mittemot led 10! Johan 1 och 2 skymtas vid bilen.

På torsdag kväll han vi med en timmes träning inklusive 3x3minuters intervaller med 30 sekunders vila i kläppens elljus spår. Det kändes riktigt skönt att blåsa ur kroppen efter 9 timmar i bilen. Det var också första gången jag testade mina splitternya vallningsfria Madshus Nanosonic Intelligrip. Jag är helt frälst! Varför har jag inte haft sådana innan?! Kanonbra glid och perfekt fäste. Bara ta ut ur fodralet och köra. Noll ställtid för vallning och kladd fäste. Verkligen toppen.

Fredagen bjöd på riktigt propaganda väder och vi tog ett lite längre lugnare pass. Eller rättare sagt det var lugnt fram till startbacken där jag och Johan testade att staka backen. Johan hade bestämt sig att staka Vasaloppet sedan tidigare. Jag var mer tveksam. Efter lite mer än halva backen slutade jag staka. Det kändes inte alls bra. Hög puls och dåligt tryck. Blev lite orolig då även resten av passet kändes rätt dassigt. Bestämde mig i alla fall då att köra med fäste på Söndagen. Prognosen som visade ca -6 grader och klockrent burk före lovade ju inte för någon större nackdel att gå med fäste. Dessutom har jag bra kondition och gynnas av att kunna använda mina ben så beslutet var ganska lätt att ta.

Propaganda Väder i Sälen!
Propaganda Väder i Sälen på toppen av startbacken!
Ren och skär njutning!
Ren och skär njutning!

Fredagen avslutades med glidvallning av mina Madshus Redline som jag skulle ha på söndagen och god middag samt att vi tittade på starten av premiären av Nattvasan. En mäktig syn när alla gav sig iväg i pannlampornas sken!

Tyvärr sov jag uruselt natten mellan fredag och lördag och kände mig nästan bakfull när jag gick upp på lördagen. Ingen bra känsla. Mycket tankar som snurrar och folk som snarkar gör att jag ofta har svårt att komma till ro i sådana här sammanhang. Oron och nojandet blev ju inte direkt bättre av att vi vaknade upp till snöfall. Ett snöfall som fortsatte ända tills vi gick och la oss på lördagen. Jag och min stakande klubb kompis Johan Hedenberg åkte upp till Smågan och körde lite. Det var väldigt segt i spåren i nysnön, men kroppen kändes mycket bättre. Riktigt bra faktiskt och jag fick lite mer självförtroende.

Resten av lördagen gick snabbt med lunch i Sälen, fästvallning och lite tittande på damernas 3 mil från VM i Lahti. Jag hade gett mig tusan på att om jag nu inte får stå i led 2 så ska jag tamigtusan stå först i led 3. Efter att ha organiserat all packning och tävlingsutrustning så gick jag och la mig redan klockan 20:00 med larmet ställt på 02:50!

Efter en natt med något bättre sömn än natten innan så började jag vandra ner till starten runt klockan 03:00. Det var nästan så att jag trodde att jag hade tagit fel på dag när såg att hela startgärdet var öde. Jag tillsammans med en person i led 1 och en i led 2 var helt ensamma på startgärdet klockan 03:05. Först 03:30 dök nästa person i kön upp :-) Jag hade nått mitt första mål att vara först i led 3 i alla fall.

Först i Led 3!
Först i Led 3!

Efter frukost och sista fix med kläder och packning så gick jag ner till starten klockan 07:00. På väg ner stöter jag på nästan hela Lager 157 Skiteam som tydligen bodde väldigt nära oss. Stämningen var uppsluppen och de retades lite sinsemellan om stavlängd. Önskade dem alla lycka till innan jag gick in i mitt led. Fixade lite i fållan sedan gick jag och lämnade min väska vid lastbilarna som skulle till Mora och sen en kort visit i IFK Helsingborgs bussen på VIP parkeringen för att önska några av mina lagkamrater lycka till. Efter lite kort uppvärming och ett sista toalettbesök sammanstrålade jag med Johan Olsson från IFK längst fram i led 3. Vi konstaterade att det var rätt tomt i led 2 då vi hade ett 50 tal meter mellan oss och sista åkare i led 2. Måste ha varit ett märkligt seedningsår….Helt plötsligt gick starten och vi var iväg!

Jag stod cirka 8 spår till höger om klädfållan i mitten av Led 3. Fick en bra start och kunde snart täppa till luckan mot de sista i Led 2. Det flöt på bra hela den första kilometern till startbacken och jag upplevde till och med att det var lite glest i de dryga 50 spåren runt omkring mig på väg mot backen. Det var inga problem alls att byta spår som man ville och jag sökte mig medvetet ännu lite längre till höger så att jag skulle ha yttervarv i svängarna längre upp i backen. Väl i backen blir det alltid stökigt och stopp lite här och där, men upplevde ändå att det flöt på bra på högersidan. Hann reflektera över att det var MYCKET fler som stakade backen än jag tidigare upplevt under mina 6 lopp. Gick så hårt jag behövde för att följa strömmen av folk i backen och väl på toppen var det positivt att se att jag omgavs av uteslutande Led2 åkare. En väldigt tidig morgon hade gett resultat. Nu skulle jag bara orka hålla det distansen ut.

På myrarna mot Smågan kändes den aviserade motvinden och det var ömsom ganska snabba spår och ömsom riktigt segt. Alla låg och körde i 2 av spåren och det blev stora klungbildningar. Hux flux så ser jag Johan Hedenberg som startade ganska långt fram i led 2. Hamnade i rygg på Johan ett tag och växlade några ord. Körde ihop med Johan till strax efter Smågan, men sedan kände jag att det gick lite för fort och en snabb koll på pulsen som då var 165 gjorde att jag släppte av. Man ska ha respekt för 90km, det är viktigt att ha krafter kvar till slutet. Det visade sig vara ett väldigt klokt beslut.

Kilometer efter kilometer passerades på väg mot Mora och när vi väl kom in i lite mer skog framåt Risberg var vinden inte längre kännbar förutom på vissa ställen där det var mer öppen terräng. Kroppen och huvudet kändes bra och jag drack i varje kontroll och kompletterade med min koncentrerade Winforce som jag hade i en flaska runt midjan tillsammans med några gels och ett par boosters.

Strax innan Risberg kom jag återigen ikapp Johan som nu såg betydligt mer sliten ut. I backarna upp mot Risbergs kontrollen var jag verkligen glad att jag hade fäste och kunde gå på bra där och passerade många åkare upp mot kontrollen. Kunde med lätthet springa à la Klæbo uppför de brantaste partierna (kanske inte riktigt, men ändå). Upplevde inte att jag förlorade någonting på att köra med fäste. Mitt glid var minst lika bra som de som stakade runt omkring mig. Min strategi hade egentligen varit att lägga tillräckligt med fäste för startbacken, alltså väldigt lite, men det visade sig hålla till strax efter Hökberg vilket inte var helt fel just nu!

Vid Vasslan strax efter Evertsberg så stannade jag till i IFK Helsingborgs kontroll för att ta lite Coca-cola. Jag var första IFK:are dit och det var minst sagt lite överrumplade när jag stannade till och inte alls förberedda på att langa dricka till mig. Jag känner så här i efterhand att jag kanske var lite burdus i mitt framträdande här så ber om ursäkt för detta och tack för colan! Den gjorde susen!

När jag kom till Oxberg hade jag fortfarande ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt och inte heller tidsmässigt. Hade inte tittat på klockan en enda gång. Ofta brukar man höra speakern nämna personer runt omkring som passerar och vilken placering de ligger på, men hörde aldrig det i år. Jag misstänkte dock att det flöt på bra då jag fortfarande bara såg 2xxx och 1xxx nummerlappar runt omkring. Precis som 2015 så passerade jag ett par tjejer med elit västar och det är ju också ett bra tecken.

Upp mot Hökberg (känns som alla kontroller är ”upp mot” på slutet) efter ca 65km åkning började det kännas i kroppen och jag tog en Winforce ultra energy gel och min första booster. Det var kanon timing och efter Hökberg så återkom krafterna lite grann. Var noga med att dricka så fort jag fick chansen mot slutet också. Här finns många extra lagningar att få dels från sponsorer till Vasaloppet och dels från Elit teamen som har lite rester kvar till oss vanliga dödliga.

Passerade Eldris och hade nu en bra klunga att köra med som höll för mig ett lagom tempo. Det var precis så att jag klarade hänga med dem nästan hela vägen in i mål. Hade fortfarande ingen aning om hur jag låg till utan fortsatte köra på så hårt som jag kunde hela vägen in i mål.

Efter 5timmar, 5 minuter och 18 sekunder fick jag passera målportalen. Såg mitt namn och tid på tavlan direkt efter målgång och kände mig först missnöjd med att missat att gå under 5 timmar, men när jag sedan efter loppet såg min placering så är jag otroligt nöjd och stolt över min insats! Drömmen om att nå topp 500 har tänts igen för 2018!

Tack till IFK Helsingborg för ett fantastiskt arrangemang med boende och allt annat praktiskt! Tack till Pölder Sport för stödet jag har fått från er under säsongen. Det har varit ovärderligt! Som alltid Service och tillgänglighet i världsklass! Tack till André för ett perfekt träningsupplägg!

Sist men inte minst tack till mina fina tjejer som alltid ställer upp och tror på sin tokige pappa och sambo!

Utrustning: Skidor – Madshus Redline LJ02 slip, Stavar: Swix Triac 2.5, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Salomon Exo, Mössa: Trimtex IFK Helsingborg, Handskar: Craft Podium och Hestra ull underhandske, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF6X + FC6X + Toko HelX Liquid. Red Creek rill 1 mm. Fäste – Swix VG35 grundvax, Swix V40 blå extra toppat med ett par tunna lager VR45.

Energi: Winforce carbo basic plus i flaska runt midjan, Winforce Ultra Energy gel och Winforce Booster.

Mål! Mkt slit bakom denna målgång :-)
Mål! Mkt slit bakom denna målgång :-)

Mannen till höger i bild är vinnaren i klass H65 Ole Reinhart Sandstad! Sjukt imponerande och inspirerande. Det här var hans sämsta placering sen 1993! Man har lite att jobba på om man säger så!

 

Billingens Långlopp

Race Reports 9 Feb

Sent omsider kommer här en race rapport från Billingens Långlopp som jag körde söndagen den 28:e Januari.

Jag har många gånger denna säsongen enbart stakat utan något fäste på träning och ett flertal gånger funderat på att köra en tävling utan fäste för att testa. Var verkligen i valet och kvalet inför Billingen att för första gången ställa mig på startlinjen utan något valla ”klet” under skidorna.

Åkte upp till Skövde och Billingen på lördag. Efter ett stopp i Jönköping där jag träffade Andreas från Pölder och fick min grymma Salomon Exo Race dräkt och ett par Red Creek  rillers så var jag framme framåt eftermiddagen. Det var en snölös tur genom småland och västergötland och även i Skövde var det endast en sträng med konstsnö på ca 3km som ringlade sig fram uppe på Billige berget. Stakade mig runt några varv på slingan som verkligen inte var helt platt och hade ett par branta knixar och några kniviga kurvor. Testade även att lägga lite klister, men fick mycket ifrysning.

Finkostym på!
Finkostym på!

Övernattade hos mina föräldrar som bjöd på en fantastiskt god köttbit med tillbehör.

Tanken på ifrysning och uppkörda spår fick mig till slut att bestämma mig för att Staka mitt första tävlingslopp så jag avslutade kvällen med att lägga pulvervallan enbart på skidorna.

Väl uppe på Billingen igen på söndagen så gick tiden som vanligt åt med att hämta nummerlapp och ha koll på utrustning och värma upp. Träffade mina kompisar och sjukt grymma åkare Jens, Ragge och Adam. Värmde upp några varv och fick lite gott snack med Jens som gjorde ett grymt lopp och slutade 9:a. Mamma och Pappa ställde upp som hejaklack och langare av vätska och hade även en extra stav. Just staven skulle tyvärr visa sig viktig för dagen.

Jag hade lyckats snika mig in i Elitledet och snart var det dags att ställa upp inför start jämte storheter som Rickard Bergengren som slutade 2:a efter en snöplig vurpa i spurten mot vinnaren för dagen Joakim Lindberg. Det kändes nästan som man var ”naken” där man stod utan fästvalla under fötterna. Ska jag orka tänkte jag och hur jävla fort kommer det gå i starten. När det var ca 5 minuter till start säger speakern att man hittat en bilnyckel. Då jag tappat den nyckeln tidigare så rusade jag bort till mina föräldrar och kollade min överdragsjacka som de precis hade fått. Självklart tomma fickor. Panik och 2 minuter till start. Pappa sa, lugnt att vi fixar det! Så jag gick och ställde mig med lagom puls…..not!

Hann bara tänka lite till på nyckeln när starten gick, sen tänkte jag inte mer på den just då kan jag säga. Jag fick gå på mitt ABSOLUTA max för att överhuvudtaget hänga med i 200 meter, sen började Bergengren och co. dra ifrån. Hittade efter ett tag en bra rytm och vi var ca 4 åkare i en liten klunga. Även då första varvet gick väldigt fort (ca 8 minuter på 3,1km) så kändes det ok och jag hade bra med krafter i stakningen och behövde inte saxa i någon av backarna. Allt flöt på fint och Mamma och Pappa skötte langningen av vätska och varvräkning kanonbra. Ovärderlig support!!

Vi skulle avverka 14 varv och 42km. Vid någon av varvningarna kom jag på nyckeln igen….det var lugnt…Pappa hade den! Skönt!

Allt gick bra till en av hårnålskurvorna på det 8:e varvet. Gick om en åkare i kurvan och tappade balansen för en bråkdel av en sekund och satte skidan på min fina Triac 2.0 stav. Pang sa det så var den knäckt.

Helvete fick jag ur mig. Hade därifrån ett halvt varv kvar till jag kunde få min extra stav vid varvningen. Det var också den mest kuperade halvan och jag hade inget fäste under skidorna. Då är stavarna hyfsat viktiga. Funderade i några få sekunder om jag skulle bryta, men fan heller. Funderade också i några sekunder om jag skulle slänga den brutna staven, men snål som jag är så tänkte jag att handtaget och kontroll remmen går ju att använda så jag stoppade in den under vänsterarmen och stakade vidare med enbart en höger stav. Det gick ju olidligt långsamt och i de brantaste backarna fick jag sax springa upp.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag till slut in vid varvningen och fick min extra stav…..som var en högerstav och jag behövde ju en vänster stav. Skit samma tänkte jag och virade om kontroll remmen så gott det gick och körde på. Bet ihop och fick upp hyfsad fart igen. Efter 2timmar och 21 minuter kunde jag gå i mål. Besviken, men nöjd att jag fullföljde allt till trots.

Resultatet innebar att jag missade led 2 med ynka 3 minuter, trots debaclet med staven. Det får jag ändå vara rätt nöjd med. Utan bruten stav hade jag lätt klarat led 2 och dessutom stakade jag mitt första tävlingslopp. Känns som det blir fler framöver.

I dimman mot mål!
I dimman mot mål!

Utrustning: Skidor – Madshus Redline, Stavar: Swix Triac 2.0, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Salomon Exo, Mössa: Trimtex IFK Helsingborg, Handskar: Craft Podium, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF8BW + FC7X, Red Creek rill Coarse och 1 mm Fäste – NADA

Energi: Winforce carbo basic plus och en winforce booster efter ca 30 km åkning.

Mot nya friska mål i Västgötaloppet 12/2.

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

Sent omsider kommer här en race rapport från Billingens Långlopp som jag körde söndagen den 28:e Januari.

Jag har många gånger denna säsongen enbart stakat utan något fäste på träning och ett flertal gånger funderat på att köra en tävling utan fäste för att testa. Var verkligen i valet och kvalet inför Billingen att för första gången ställa mig på startlinjen utan något valla ”klet” under skidorna.

Åkte upp till Skövde och Billingen på lördag. Efter ett stopp i Jönköping där jag träffade Andreas från Pölder och fick min grymma Salomon Exo Race dräkt och ett par Red Creek  rillers så var jag framme framåt eftermiddagen. Det var en snölös tur genom småland och västergötland och även i Skövde var det endast en sträng med konstsnö på ca 3km som ringlade sig fram uppe på Billige berget. Stakade mig runt några varv på slingan som verkligen inte var helt platt och hade ett par branta knixar och några kniviga kurvor. Testade även att lägga lite klister, men fick mycket ifrysning.

Finkostym på!
Finkostym på!

Övernattade hos mina föräldrar som bjöd på en fantastiskt god köttbit med tillbehör.

Tanken på ifrysning och uppkörda spår fick mig till slut att bestämma mig för att Staka mitt första tävlingslopp så jag avslutade kvällen med att lägga pulvervallan enbart på skidorna.

Väl uppe på Billingen igen på söndagen så gick tiden som vanligt åt med att hämta nummerlapp och ha koll på utrustning och värma upp. Träffade mina kompisar och sjukt grymma åkare Jens, Ragge och Adam. Värmde upp några varv och fick lite gott snack med Jens som gjorde ett grymt lopp och slutade 9:a. Mamma och Pappa ställde upp som hejaklack och langare av vätska och hade även en extra stav. Just staven skulle tyvärr visa sig viktig för dagen.

Jag hade lyckats snika mig in i Elitledet och snart var det dags att ställa upp inför start jämte storheter som Rickard Bergengren som slutade 2:a efter en snöplig vurpa i spurten mot vinnaren för dagen Joakim Lindberg. Det kändes nästan som man var ”naken” där man stod utan fästvalla under fötterna. Ska jag orka tänkte jag och hur jävla fort kommer det gå i starten. När det var ca 5 minuter till start säger speakern att man hittat en bilnyckel. Då jag tappat den nyckeln tidigare så rusade jag bort till mina föräldrar och kollade min överdragsjacka som de precis hade fått. Självklart tomma fickor. Panik och 2 minuter till start. Pappa sa, lugnt att vi fixar det! Så jag gick och ställde mig med lagom puls…..not!

Hann bara tänka lite till på nyckeln när starten gick, sen tänkte jag inte mer på den just då kan jag säga. Jag fick gå på mitt ABSOLUTA max för att överhuvudtaget hänga med i 200 meter, sen började Bergengren och co. dra ifrån. Hittade efter ett tag en bra rytm och vi var ca 4 åkare i en liten klunga. Även då första varvet gick väldigt fort (ca 8 minuter på 3,1km) så kändes det ok och jag hade bra med krafter i stakningen och behövde inte saxa i någon av backarna. Allt flöt på fint och Mamma och Pappa skötte langningen av vätska och varvräkning kanonbra. Ovärderlig support!!

Vi skulle avverka 14 varv och 42km. Vid någon av varvningarna kom jag på nyckeln igen….det var lugnt…Pappa hade den! Skönt!

Allt gick bra till en av hårnålskurvorna på det 8:e varvet. Gick om en åkare i kurvan och tappade balansen för en bråkdel av en sekund och satte skidan på min fina Triac 2.0 stav. Pang sa det så var den knäckt.

Helvete fick jag ur mig. Hade därifrån ett halvt varv kvar till jag kunde få min extra stav vid varvningen. Det var också den mest kuperade halvan och jag hade inget fäste under skidorna. Då är stavarna hyfsat viktiga. Funderade i några få sekunder om jag skulle bryta, men fan heller. Funderade också i några sekunder om jag skulle slänga den brutna staven, men snål som jag är så tänkte jag att handtaget och kontroll remmen går ju att använda så jag stoppade in den under vänsterarmen och stakade vidare med enbart en höger stav. Det gick ju olidligt långsamt och i de brantaste backarna fick jag sax springa upp.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag till slut in vid varvningen och fick min extra stav…..som var en högerstav och jag behövde ju en vänster stav. Skit samma tänkte jag och virade om kontroll remmen så gott det gick och körde på. Bet ihop och fick upp hyfsad fart igen. Efter 2timmar och 21 minuter kunde jag gå i mål. Besviken, men nöjd att jag fullföljde allt till trots.

Resultatet innebar att jag missade led 2 med ynka 3 minuter, trots debaclet med staven. Det får jag ändå vara rätt nöjd med. Utan bruten stav hade jag lätt klarat led 2 och dessutom stakade jag mitt första tävlingslopp. Känns som det blir fler framöver.

I dimman mot mål!
I dimman mot mål!

Utrustning: Skidor – Madshus Redline, Stavar: Swix Triac 2.0, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Salomon Exo, Mössa: Trimtex IFK Helsingborg, Handskar: Craft Podium, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF8BW + FC7X, Red Creek rill Coarse och 1 mm Fäste – NADA

Energi: Winforce carbo basic plus och en winforce booster efter ca 30 km åkning.

Mot nya friska mål i Västgötaloppet 12/2.

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

Axa Ski Marathon – Orsa 8/1

Race Reports 17 Jan

Första längd tävlingen inför Vasaloppet 2017 är avverkad. Det blev Axa Ski Marathon i Orsa Grönklitt för ett par veckor sedan. Vi var ett glatt gäng skåningar från IFK Helsingborg som åkte upp redan på torsdagen innan loppet för att acklimatisera oss till riktig vinter och vänja oss vid att stå på ett plast/grafit belag istället för på rullande hjul.

Efter sisådär 8 timmars bilresande var alla trots -24 på termometern bra sugna att röra på skidbenen redan på kvällen. Det blev dock inte så lång tur då fötterna protesterade redan efter ca 30 minuter, men ändå skönt att känna på de då extremt kärva spåren och uppleva det fantastiska vinterlandskapet.

Under fredagen och framförallt lördagen steg temperaturen och Orsa visade upp sin allra bästa sida. Det var propaganda skidåkning på allvar.

Glad skåning! Grymma Bliz Force glasögon i alla väder!
Glad skåning i frögrunden och glad skåning i bakgrunden.  Grymma Bliz Force glasögon i alla väder!

 

Dessa dagar spenderade vi med att lista ut hur tävlingsbanan skulle bli och huruvida man skulle staka loppet eller gå med fäste och om man skulle gå med fäste vilken valla man skulle köra på. Det vanliga skid nojandet med andra ord :-)

Efter att ha kört tävlingsbanan några gånger både med och utan fäste bestämde jag mig för att min kapacitet nog bäst utnyttjades med fäste. Vi hämtade ut våra nummer lappar och både jag och två av mina klubbkompisar Johan O och Johan H hade fått seedning till led 1 vilket kändes skönt. Då borde man i alla fall komma iväg bra på det breda start gärdet, tji fick jag skulle det visa sig. Hela gänget laddade sedan med hamburgare och öl på värdshuset i Orsa. Allt var nu klart för race klockan 1000 nästa morgon.

 

Att staka eller att inte staka...diskussion pågår!
Att staka eller att inte staka…diskussion pågår!

 

Jag sov ovanligt gott för att vara natten innan ett lopp. Kanske för att jag inte hade några större förhoppningar att göra ett topplopp. Min kropp var sliten efter all grundträning och den rekommenderade lugna vecka 52 från min coach blev allt annat än lugn då jag och mina tjejer tog en spontan resa till sälen. Självförtroendet är ju aldrig så bra heller när man inte hade kört ett enda fart pass sedan Kalmar Ironman i Augusti (!). Bara lågintensiv grund träning fram till denna tävling.

Vaknade runt 7 tiden på söndag morgon och tyckte jag hade bra koll på allting. Vi åt en god frukost tillsammans i lugn och ro och packade sedan bilarna för att ge oss i väg till starten. När vi kom till startgärdet var vi i god tid och jag fick en bra plats i mitten av led 1. Åkte ut på banan och konstaterade att mitt fäste var i underkant godkänt så jag la på ett säkerhetslager av en mjukare valla då temperaturen var cirka 3 grader högre än vad prognosen sa kvällen innan när jag vallat. Fick lite stress av detta, men kände ändå mig trygg i att om fästet skulle visa sig dåligt så kunde jag staka. Jag hade också lagt ett väldigt kort fäste och då får man förvänta sig lite bakhalt.

Innan start hann jag hälsa på Kanto, Ragge och Adam som stod framme i elit ledet och önska dem lycka till. Kanto gjorde en monster tävling och slog Robin Bryntesson! Grymt! Orutinerat nog hade jag inte memorerat ordentligt vart jag lagt mina skidor. Irrade runt i led 1 för att hitta dem bland alla startande som nu stod med skidorna på fullt klara för start med 1 minut kvar. Fullständig Panik!! Vart fan är mina skidor! Hittade ett par redline men med rotefella (jag har Salomon) bindning. Hann tänka det är ju någon jävel som tagit fel…och såg mig själv stå vid sidan av när starten gick…precis då så ser jag mina skidor och hinner slänga på mig dem med 30 sekunder tillgodo….puh!

 

Mäktig Start! Foto: Axa Ski Marathon
Mäktig Start! Foto: Axa Ski Marathon

 

Kom iväg ganska bra tyckte jag, men såg snabbt att jag låg efter den enbart stakandes Johan H. Tänkte där har jag en rygg jag måste ikapp. Sen sa det pang! Killen till vänster om mig hade satt sin stav mellan mina ben och där rök den. Förbannad så drog han sin knytnäve i mitt bröst och ett kortare handgemäng uppstod innan jag kom ifrån den idioten. Försökte åter få fokus upp i första slakmotan. Kände att fästet fungerade mycket bättre än jag trodde och det var en grymt skön känsla. Frågan är hur glidet var? Tempot var högt nu och snart kom första utförskörningen. Jodå glidet gick inte att klaga på heller. Gled lika bra eller bättre än dem runt omkring mig. Kudos för plockningen av skidor Böna på Pölder!

Tävlingen avgjordes 3 varv på en 11,5 km slinga och ett varv på en 7 km slinga. Hela första varvet såg jag Johan H framför mig och jag gick så hårt jag kände att jag kunde för att komma ikapp den klunga som han låg i. Strax efter första varvningen kom jag ikapp och la mig kloss i rygg på Johan och tänkte att det blir en episk spurt strid mellan honom och mig. Efter halva andra varvet upptäckte Johan att jag låg där och vi småsnackade lite. Nu var jag trött efter att ha kört ifatt och Johan stakade på bra….jävligt irriterande 😉 Ut på 3:e varvet kände jag ändå att krafterna kom tillbaka lite. Jag är ju låååång distansare så ju längre desto bättre är det oftast för mig. Vågade dock inte gå ifrån tidigt på 3:e varvet vilket jag kanske borde ha gjort för jag kände att tempot mattades av lite. Efter halva 3:e varvet drog jag dock på i en av backarna och Johan H släppte och kom inte ikapp. Nackdelen var att jag nu körde ensam och det tog flera kilometrar innan jag hittade en riktigt bra klunga att hänga med. Försökte ge allt den sista 7km slingan och gick imål efter 2h18minuter. Vann gjorde Lager 157’s Fredrik Byström på overkliga 1h45min.

Resultatet innebar att jag missade att kvala till startled 2 i vasaloppet med ca 5 minuter, men jag är rätt så nöjd ändå. Det blev stora avstånd mellan eliten och elitmotionärerna vilket ofta ger en tuff seedning. Känns också bra att jag är mycket närmare led 2 än led 4 trots sliten kropp och ingen toppning inför loppet.

Utrustning: Skidor – Madshus Redline, Stavar: Swix Triac 2.0, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Trimtex Axa Sportsclub, Mössa: Trimtex Axa Sportsclub, Handskar: Craft Podium, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF6x + FC6x, Red Creek rill -5/-10. Fäste Swix – VR40 toppat med VR45

Energi: 1 flaska i mitt Salomon XR energi bälte med Winforce carbo basic plus och en winforce booster efter ca 30 km åkning.

Mot nya friska mål i Billingens Långlopp den 28/1! Håll Tummarna! Tack och Adjö….massor med snö!

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

Första längd tävlingen inför Vasaloppet 2017 är avverkad. Det blev Axa Ski Marathon i Orsa Grönklitt för ett par veckor sedan. Vi var ett glatt gäng skåningar från IFK Helsingborg som åkte upp redan på torsdagen innan loppet för att acklimatisera oss till riktig vinter och vänja oss vid att stå på ett plast/grafit belag istället för på rullande hjul.

Efter sisådär 8 timmars bilresande var alla trots -24 på termometern bra sugna att röra på skidbenen redan på kvällen. Det blev dock inte så lång tur då fötterna protesterade redan efter ca 30 minuter, men ändå skönt att känna på de då extremt kärva spåren och uppleva det fantastiska vinterlandskapet.

Under fredagen och framförallt lördagen steg temperaturen och Orsa visade upp sin allra bästa sida. Det var propaganda skidåkning på allvar.

Glad skåning! Grymma Bliz Force glasögon i alla väder!
Glad skåning i frögrunden och glad skåning i bakgrunden.  Grymma Bliz Force glasögon i alla väder!

 

Dessa dagar spenderade vi med att lista ut hur tävlingsbanan skulle bli och huruvida man skulle staka loppet eller gå med fäste och om man skulle gå med fäste vilken valla man skulle köra på. Det vanliga skid nojandet med andra ord :-)

Efter att ha kört tävlingsbanan några gånger både med och utan fäste bestämde jag mig för att min kapacitet nog bäst utnyttjades med fäste. Vi hämtade ut våra nummer lappar och både jag och två av mina klubbkompisar Johan O och Johan H hade fått seedning till led 1 vilket kändes skönt. Då borde man i alla fall komma iväg bra på det breda start gärdet, tji fick jag skulle det visa sig. Hela gänget laddade sedan med hamburgare och öl på värdshuset i Orsa. Allt var nu klart för race klockan 1000 nästa morgon.

 

Att staka eller att inte staka...diskussion pågår!
Att staka eller att inte staka…diskussion pågår!

 

Jag sov ovanligt gott för att vara natten innan ett lopp. Kanske för att jag inte hade några större förhoppningar att göra ett topplopp. Min kropp var sliten efter all grundträning och den rekommenderade lugna vecka 52 från min coach blev allt annat än lugn då jag och mina tjejer tog en spontan resa till sälen. Självförtroendet är ju aldrig så bra heller när man inte hade kört ett enda fart pass sedan Kalmar Ironman i Augusti (!). Bara lågintensiv grund träning fram till denna tävling.

Vaknade runt 7 tiden på söndag morgon och tyckte jag hade bra koll på allting. Vi åt en god frukost tillsammans i lugn och ro och packade sedan bilarna för att ge oss i väg till starten. När vi kom till startgärdet var vi i god tid och jag fick en bra plats i mitten av led 1. Åkte ut på banan och konstaterade att mitt fäste var i underkant godkänt så jag la på ett säkerhetslager av en mjukare valla då temperaturen var cirka 3 grader högre än vad prognosen sa kvällen innan när jag vallat. Fick lite stress av detta, men kände ändå mig trygg i att om fästet skulle visa sig dåligt så kunde jag staka. Jag hade också lagt ett väldigt kort fäste och då får man förvänta sig lite bakhalt.

Innan start hann jag hälsa på Kanto, Ragge och Adam som stod framme i elit ledet och önska dem lycka till. Kanto gjorde en monster tävling och slog Robin Bryntesson! Grymt! Orutinerat nog hade jag inte memorerat ordentligt vart jag lagt mina skidor. Irrade runt i led 1 för att hitta dem bland alla startande som nu stod med skidorna på fullt klara för start med 1 minut kvar. Fullständig Panik!! Vart fan är mina skidor! Hittade ett par redline men med rotefella (jag har Salomon) bindning. Hann tänka det är ju någon jävel som tagit fel…och såg mig själv stå vid sidan av när starten gick…precis då så ser jag mina skidor och hinner slänga på mig dem med 30 sekunder tillgodo….puh!

 

Mäktig Start! Foto: Axa Ski Marathon
Mäktig Start! Foto: Axa Ski Marathon

 

Kom iväg ganska bra tyckte jag, men såg snabbt att jag låg efter den enbart stakandes Johan H. Tänkte där har jag en rygg jag måste ikapp. Sen sa det pang! Killen till vänster om mig hade satt sin stav mellan mina ben och där rök den. Förbannad så drog han sin knytnäve i mitt bröst och ett kortare handgemäng uppstod innan jag kom ifrån den idioten. Försökte åter få fokus upp i första slakmotan. Kände att fästet fungerade mycket bättre än jag trodde och det var en grymt skön känsla. Frågan är hur glidet var? Tempot var högt nu och snart kom första utförskörningen. Jodå glidet gick inte att klaga på heller. Gled lika bra eller bättre än dem runt omkring mig. Kudos för plockningen av skidor Böna på Pölder!

Tävlingen avgjordes 3 varv på en 11,5 km slinga och ett varv på en 7 km slinga. Hela första varvet såg jag Johan H framför mig och jag gick så hårt jag kände att jag kunde för att komma ikapp den klunga som han låg i. Strax efter första varvningen kom jag ikapp och la mig kloss i rygg på Johan och tänkte att det blir en episk spurt strid mellan honom och mig. Efter halva andra varvet upptäckte Johan att jag låg där och vi småsnackade lite. Nu var jag trött efter att ha kört ifatt och Johan stakade på bra….jävligt irriterande 😉 Ut på 3:e varvet kände jag ändå att krafterna kom tillbaka lite. Jag är ju låååång distansare så ju längre desto bättre är det oftast för mig. Vågade dock inte gå ifrån tidigt på 3:e varvet vilket jag kanske borde ha gjort för jag kände att tempot mattades av lite. Efter halva 3:e varvet drog jag dock på i en av backarna och Johan H släppte och kom inte ikapp. Nackdelen var att jag nu körde ensam och det tog flera kilometrar innan jag hittade en riktigt bra klunga att hänga med. Försökte ge allt den sista 7km slingan och gick imål efter 2h18minuter. Vann gjorde Lager 157’s Fredrik Byström på overkliga 1h45min.

Resultatet innebar att jag missade att kvala till startled 2 i vasaloppet med ca 5 minuter, men jag är rätt så nöjd ändå. Det blev stora avstånd mellan eliten och elitmotionärerna vilket ofta ger en tuff seedning. Känns också bra att jag är mycket närmare led 2 än led 4 trots sliten kropp och ingen toppning inför loppet.

Utrustning: Skidor – Madshus Redline, Stavar: Swix Triac 2.0, Pjäxor: Salomon RC Carbon, Raceställ: Trimtex Axa Sportsclub, Mössa: Trimtex Axa Sportsclub, Handskar: Craft Podium, Underställ: Craft Active Extreme, Strumpor: Craft XC warm sock.

Valla: Glid Swix – LF5 + HF6x + FC6x, Red Creek rill -5/-10. Fäste Swix – VR40 toppat med VR45

Energi: 1 flaska i mitt Salomon XR energi bälte med Winforce carbo basic plus och en winforce booster efter ca 30 km åkning.

Mot nya friska mål i Billingens Långlopp den 28/1! Håll Tummarna! Tack och Adjö….massor med snö!

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

Kullamannen Ultra 2016

Race Reports 10 Nov 2016

Det är först idag jag är människa nog att ta mig samman och författa en race rapport från Kullamannen Ultra i lördags. Jag har haft så enormt ont i hela kroppen, men framförallt i benen och varit extremt trött. Värre än förra året och långt värre än efter någon av de 3 Ironman jag kört. Anledningen? Jo att Kullaberg detta året visade upp sig i sin 2.0 version då det var blött, lerigt och enormt halt på sina ställen. Att jag sedan föll rätt rejält på sista varvet gjorde ju inte saken bättre.

Min V800 började vibrera frenetiskt på min handled klockan 0500. Den var tydligen sugen på att ut och motionera efter att ha vilat upp sig hela veckan. Jag var dock inte lika sugen när man tittade ut på duggregn och noterade 4 grader på termometern. Den sedvanliga frukosten bestående av 1 ägg, lite naturell yoghurt, vatten och en banan intogs i en rasande fart. Kaffe, några bananer och en macka som aldrig åts packades ner i väskan tillsammans med extra skor allt ombyte jag skulle eventuellt behöva men sen aldrig använde för en regnig kall dag på Kullaberg.

På plats i Mölle Hamn vid 0600 hade många andra galningar redan dykt upp och arrangörerna var i full gång med att förbereda för vår start 0700 och den första av många för dem denna dag. Jag gick och hämtade nummerlapp 1 och sedan var det fullt fokus på att få påsarna i drop zonen i ordning och ombyteväskan på en plats som kanske kunde hålla sig torr under dagen.

15 minuter innan start så var jag klar och gick för att värma mig på en av eldarna i anslutning till starten. Det var minst sagt kyligt och rått i shorts och t-shirt, men jag skulle snart bli varm. En annan tapper löpare stod vid elden när jag kom fram och brast ut ”fan du ser sjukt snabb ut”. Kändes ju bra, men insåg snabbt att det var på grund av 1:an på nummerlappen. Jag sa något i stil med att arrangörerna nog mest ville jävlas med mig, men att jag i alla fall satsade på att komma topp 10. Det var killens andra försök på Ultran då han var tvungen att bryta förra året. Snart var det dags att ta plats vid start och jag ställde mig längst fram och snart kom Kullamannen på häst ridandes och satte fart på ca 200 tappra ultra löpare. Stämningsfullt!

Foto Stefan Fahlstedt
Foto Stefan Fahlstedt

Vinnaren Sebastian Ljungdahl stack iväg som skjuten ur en kanon. Vi andra därframme tog det lite lugnare. Jag och loppets blivande 3:a Mikael Gard hade sedan trevligt sällskap som 2:a och 3:a fram till stenarna nere vid Nimis där Mikael visade sig vara lite mer vågad och säkrare än mig. Han hade berättat att han var från Bohuslän så den terrängen passade nog honom som handsken. Vi hade pratat om att måltiden för oss bägge var att komma in under 7 timmar och en tid runt 2h20minuter per varv. Men jag tappade honom snart och han kom till slut in på en imponerande 3:e plats på 6h49min. Grymt Jobbat!

Resten av varv 1 blev en ensam resa till strax innan varvning då loppets blivande 2:a Emil Lauri kom förbi som ett skott. Såg fan ut som han precis startat…..orättvist tänkte jag. Kort därefter mötte vi också de första startgrupperna på Dödens Zon som precis hade gett sig iväg. Fick väldigt mycket glada heja rop från dessa löpare på väg in mot varvning. Det värmde gott.

Jag gick ut på andra varvet som 4:a efter 2h8min. Det hade räckt till en 27:e plats på Dödens Zon och då hade vi ultralöpare ”dödsbacken” som man tog sig upp via rep som dödens zon löparna slapp. Med andra ord gick det nog lite snabbt första varvet, men å andra sidan hade jag säkert varit lika mör i benen ändå 3:e varvet. Det är en svår avvägning att veta hur mycket man ska gå på i ett så långt lopp med många höjdmeter.

Det andra varvet var definitivt det roligaste av de tre då jag hela tiden passerade och hade sällskap av Dödens Zon löpare som hejade. Även fast det tidvis var trångt och man fick pressa sig förbi på smala steniga stigar och i branta stigningar så var det en härlig stämning.

Jag höll min 4:e plats tills strax innan fyren då blivande 4:an och 5:an Marcus och Nicolas kom susandes förbi. Jävlar vilken fart de har tänkte jag. De drog dock inte ifrån så mycket och vi växlade positioner ett par gånger under andra varvet och början av 3:e. Jag passerade fyren för andra gången och fick glada hejarop och en försök till kram från min underbara sambo Tina som arbetade för sponsorn Oatly som också varit generösa och gett mig startplatsen. Tina tyckte också att jag skulle hoppa över en papp kossa som Oatly hade satt upp, men vid detta laget var jag alldeles för fokuserad på att inte tappa fler placeringar och drog därför vidare ner mot andra varvning snabbt som ögat. Till och med Kramen uteblev….förlåt älskling!

2:a Varvet...Börjar bli slitigt nu!
2:a Varvet…Börjar bli slitigt nu!

Andra varvet gick exakt på 2h20min vilket ju var kanon och helt enligt plan…..det stora problemet var bara att jag började bli riktigt trött nu. Gick ut på 3:e varvet tillsammans med 5:an Marcus och kom ihåg att jag sa till honom att det nog tyvärr blir mycket gående detta varv. Han uppmuntrade mig med att det var jag inte ensam om att känna. Sen flög han iväg helt oberörd. Damn him!

3:e varvet blev en ensam och plågsam marsch blandad med lite löpning. Jag överdriver nog lite, men det var så jag kände. Mitt enda sällskap blev några enstaka kämpande ultra löpare som var på sitt andra varv. Tänkte ”fy fan för att ha ett varv kvar”. Den förste jag passerade var precis när jag kom ner till ”helvetes sten och klipp stranden” nere vid Nimis. Han var glad i hågen och konstaterade att hans knä klappat ihop och att han bara skulle ta sig runt andra varvet och sedan lägga av.

Vi snackar stora stenblock och klippor att för 3:e gången forcera på oerhört ömma ben med en hjärna som var långtifrån så snabb i tanken som krävs för att skicka nervimpulser tillräckligt snabbt ner till fötter och ben för att flytta sig mellan de hala och vassa stenarna och klipporna. Det var bara en tidsfråga innan mitt första fall skulle komma. Det var inget dåligt fall heller. Jag hade precis passerat killen som jag pratade med precis innan start vid elden när jag missade fotfästet på en klippa och föll en meter ner på nästa sten. Det måste ha sett dramatiskt ut då killen utbrast: ”helvete! jag kallar på sjukvårdspersonalen”. Reste mig upp, kände att inget var brutet, men höger handlov som tagit den värsta smällen och utsidan av vänster knä ömmade och blödde. Sa till killen, det är lugnt det känns bra…..eller hur…och så fortsatte jag. Adrenalin är en kraftfull drog!

Gick in i någon form av trans och matade på så gott det gick och varvade gång uppför med löpning på platten och nerför. Nu var det inte långt kvar och jag passerade alltfler ultralöpare på sitt andra varv som hejade fram mig. Vilka Hjältar! Det enda som drev mig nu var vilja och vetskapen att jag snart skulle kunna krama om Tina igen vid fyren och att det då inte var långt kvar. Bara några få kilometer.

Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!
Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!

Tina kom springandes emot mig i backen upp mot fyren lika glad och sprallig som vanligt. Nu var jag tvärslut. Kändes inte som det fanns en droppe ork kvar. Men, hennes goa kram och inte minst att hon hade förberett en varm kopp Oatly chokladdryck gav mig de sista krafter jag behövde för att i det tilltagande regnet ta mig de sista 4 kilometrarna mot målet för 3:e och sista gången. Nu var det nära och jag låg fortfarande 6:a.

Jag skulle dock bli förnedrad en sista gång av Rasmus Persson från Salomon Running som kom flygandes om mig 1,5 km innan mål. Inte Schysst, men grym finish!

Sista varvet gick på 2h43min och min sluttid som 7:a blev 7h11min.

Så här i efterhand när man börjar känna sig som människa igen så är jag otroligt nöjd med min prestation. Kullamannen låg inte i min plan detta året och jag bestämde mig för att springa några veckor efter Ironman Kalmar. Så uppladdningen har varit minimal och fokus i träningen har lika mycket legat på cykel och rullskidor som på löpning.

Som alltid har min coach André Fält och Primal Coaching lagt upp ett perfekt program!

Riktar ett stort tack till alla bakom Kullamannen för en fantastisk tävling och fantasiska funktionärer. I’ll be back!

Utrustning:

Skor – Inov8 Xtalon 190, Strumpor: Craft Warm XC Sock, Sleeves: Salomon Exo Calf , Shorts: Salomon Exo Twin Skin, Underställströja: Craft Extreme Windstopper, T-Shirt: Nike Dri Fit Run Tee, Mössa: Trimtex, Handskar: Lidingöloppet, Kalsonger: Björn Borg Performance

Energi:

Ca 2 liter Winforce Carbo Basic Plus. De två första varven i camelback och det sista varvet i ett Salomon XR Energy Belt. 2 stycken Winforce Ultra Energy och 2 stycken Arla bars.

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

 

 

Det är först idag jag är människa nog att ta mig samman och författa en race rapport från Kullamannen Ultra i lördags. Jag har haft så enormt ont i hela kroppen, men framförallt i benen och varit extremt trött. Värre än förra året och långt värre än efter någon av de 3 Ironman jag kört. Anledningen? Jo att Kullaberg detta året visade upp sig i sin 2.0 version då det var blött, lerigt och enormt halt på sina ställen. Att jag sedan föll rätt rejält på sista varvet gjorde ju inte saken bättre.

Min V800 började vibrera frenetiskt på min handled klockan 0500. Den var tydligen sugen på att ut och motionera efter att ha vilat upp sig hela veckan. Jag var dock inte lika sugen när man tittade ut på duggregn och noterade 4 grader på termometern. Den sedvanliga frukosten bestående av 1 ägg, lite naturell yoghurt, vatten och en banan intogs i en rasande fart. Kaffe, några bananer och en macka som aldrig åts packades ner i väskan tillsammans med extra skor allt ombyte jag skulle eventuellt behöva men sen aldrig använde för en regnig kall dag på Kullaberg.

På plats i Mölle Hamn vid 0600 hade många andra galningar redan dykt upp och arrangörerna var i full gång med att förbereda för vår start 0700 och den första av många för dem denna dag. Jag gick och hämtade nummerlapp 1 och sedan var det fullt fokus på att få påsarna i drop zonen i ordning och ombyteväskan på en plats som kanske kunde hålla sig torr under dagen.

15 minuter innan start så var jag klar och gick för att värma mig på en av eldarna i anslutning till starten. Det var minst sagt kyligt och rått i shorts och t-shirt, men jag skulle snart bli varm. En annan tapper löpare stod vid elden när jag kom fram och brast ut ”fan du ser sjukt snabb ut”. Kändes ju bra, men insåg snabbt att det var på grund av 1:an på nummerlappen. Jag sa något i stil med att arrangörerna nog mest ville jävlas med mig, men att jag i alla fall satsade på att komma topp 10. Det var killens andra försök på Ultran då han var tvungen att bryta förra året. Snart var det dags att ta plats vid start och jag ställde mig längst fram och snart kom Kullamannen på häst ridandes och satte fart på ca 200 tappra ultra löpare. Stämningsfullt!

Foto Stefan Fahlstedt
Foto Stefan Fahlstedt

Vinnaren Sebastian Ljungdahl stack iväg som skjuten ur en kanon. Vi andra därframme tog det lite lugnare. Jag och loppets blivande 3:a Mikael Gard hade sedan trevligt sällskap som 2:a och 3:a fram till stenarna nere vid Nimis där Mikael visade sig vara lite mer vågad och säkrare än mig. Han hade berättat att han var från Bohuslän så den terrängen passade nog honom som handsken. Vi hade pratat om att måltiden för oss bägge var att komma in under 7 timmar och en tid runt 2h20minuter per varv. Men jag tappade honom snart och han kom till slut in på en imponerande 3:e plats på 6h49min. Grymt Jobbat!

Resten av varv 1 blev en ensam resa till strax innan varvning då loppets blivande 2:a Emil Lauri kom förbi som ett skott. Såg fan ut som han precis startat…..orättvist tänkte jag. Kort därefter mötte vi också de första startgrupperna på Dödens Zon som precis hade gett sig iväg. Fick väldigt mycket glada heja rop från dessa löpare på väg in mot varvning. Det värmde gott.

Jag gick ut på andra varvet som 4:a efter 2h8min. Det hade räckt till en 27:e plats på Dödens Zon och då hade vi ultralöpare ”dödsbacken” som man tog sig upp via rep som dödens zon löparna slapp. Med andra ord gick det nog lite snabbt första varvet, men å andra sidan hade jag säkert varit lika mör i benen ändå 3:e varvet. Det är en svår avvägning att veta hur mycket man ska gå på i ett så långt lopp med många höjdmeter.

Det andra varvet var definitivt det roligaste av de tre då jag hela tiden passerade och hade sällskap av Dödens Zon löpare som hejade. Även fast det tidvis var trångt och man fick pressa sig förbi på smala steniga stigar och i branta stigningar så var det en härlig stämning.

Jag höll min 4:e plats tills strax innan fyren då blivande 4:an och 5:an Marcus och Nicolas kom susandes förbi. Jävlar vilken fart de har tänkte jag. De drog dock inte ifrån så mycket och vi växlade positioner ett par gånger under andra varvet och början av 3:e. Jag passerade fyren för andra gången och fick glada hejarop och en försök till kram från min underbara sambo Tina som arbetade för sponsorn Oatly som också varit generösa och gett mig startplatsen. Tina tyckte också att jag skulle hoppa över en papp kossa som Oatly hade satt upp, men vid detta laget var jag alldeles för fokuserad på att inte tappa fler placeringar och drog därför vidare ner mot andra varvning snabbt som ögat. Till och med Kramen uteblev….förlåt älskling!

2:a Varvet...Börjar bli slitigt nu!
2:a Varvet…Börjar bli slitigt nu!

Andra varvet gick exakt på 2h20min vilket ju var kanon och helt enligt plan…..det stora problemet var bara att jag började bli riktigt trött nu. Gick ut på 3:e varvet tillsammans med 5:an Marcus och kom ihåg att jag sa till honom att det nog tyvärr blir mycket gående detta varv. Han uppmuntrade mig med att det var jag inte ensam om att känna. Sen flög han iväg helt oberörd. Damn him!

3:e varvet blev en ensam och plågsam marsch blandad med lite löpning. Jag överdriver nog lite, men det var så jag kände. Mitt enda sällskap blev några enstaka kämpande ultra löpare som var på sitt andra varv. Tänkte ”fy fan för att ha ett varv kvar”. Den förste jag passerade var precis när jag kom ner till ”helvetes sten och klipp stranden” nere vid Nimis. Han var glad i hågen och konstaterade att hans knä klappat ihop och att han bara skulle ta sig runt andra varvet och sedan lägga av.

Vi snackar stora stenblock och klippor att för 3:e gången forcera på oerhört ömma ben med en hjärna som var långtifrån så snabb i tanken som krävs för att skicka nervimpulser tillräckligt snabbt ner till fötter och ben för att flytta sig mellan de hala och vassa stenarna och klipporna. Det var bara en tidsfråga innan mitt första fall skulle komma. Det var inget dåligt fall heller. Jag hade precis passerat killen som jag pratade med precis innan start vid elden när jag missade fotfästet på en klippa och föll en meter ner på nästa sten. Det måste ha sett dramatiskt ut då killen utbrast: ”helvete! jag kallar på sjukvårdspersonalen”. Reste mig upp, kände att inget var brutet, men höger handlov som tagit den värsta smällen och utsidan av vänster knä ömmade och blödde. Sa till killen, det är lugnt det känns bra…..eller hur…och så fortsatte jag. Adrenalin är en kraftfull drog!

Gick in i någon form av trans och matade på så gott det gick och varvade gång uppför med löpning på platten och nerför. Nu var det inte långt kvar och jag passerade alltfler ultralöpare på sitt andra varv som hejade fram mig. Vilka Hjältar! Det enda som drev mig nu var vilja och vetskapen att jag snart skulle kunna krama om Tina igen vid fyren och att det då inte var långt kvar. Bara några få kilometer.

Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!
Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!

Tina kom springandes emot mig i backen upp mot fyren lika glad och sprallig som vanligt. Nu var jag tvärslut. Kändes inte som det fanns en droppe ork kvar. Men, hennes goa kram och inte minst att hon hade förberett en varm kopp Oatly chokladdryck gav mig de sista krafter jag behövde för att i det tilltagande regnet ta mig de sista 4 kilometrarna mot målet för 3:e och sista gången. Nu var det nära och jag låg fortfarande 6:a.

Jag skulle dock bli förnedrad en sista gång av Rasmus Persson från Salomon Running som kom flygandes om mig 1,5 km innan mål. Inte Schysst, men grym finish!

Sista varvet gick på 2h43min och min sluttid som 7:a blev 7h11min.

Så här i efterhand när man börjar känna sig som människa igen så är jag otroligt nöjd med min prestation. Kullamannen låg inte i min plan detta året och jag bestämde mig för att springa några veckor efter Ironman Kalmar. Så uppladdningen har varit minimal och fokus i träningen har lika mycket legat på cykel och rullskidor som på löpning.

Som alltid har min coach André Fält och Primal Coaching lagt upp ett perfekt program!

Riktar ett stort tack till alla bakom Kullamannen för en fantastisk tävling och fantasiska funktionärer. I’ll be back!

Utrustning:

Skor – Inov8 Xtalon 190, Strumpor: Craft Warm XC Sock, Sleeves: Salomon Exo Calf , Shorts: Salomon Exo Twin Skin, Underställströja: Craft Extreme Windstopper, T-Shirt: Nike Dri Fit Run Tee, Mössa: Trimtex, Handskar: Lidingöloppet, Kalsonger: Björn Borg Performance

Energi:

Ca 2 liter Winforce Carbo Basic Plus. De två första varven i camelback och det sista varvet i ett Salomon XR Energy Belt. 2 stycken Winforce Ultra Energy och 2 stycken Arla bars.

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

 

 

Ironman Kalmar 2016 – Del 3

Race Reports 5 Sep 2016

Jag kom in efter cykeln på plats 198 totalt och hade alltså cyklat upp mig 483 placeringar. Frågan var nu hade jag ändå gått för hårt? Det skulle snart visa sig på löpningen.

I T2 kostade jag också på mig några sekunder extra i år och tog på mig strumpor för att inte riskera något skav. Fick rejäla sår under Halmstad triathlon och ville inte riskera något liknande. 2min42 sekunder tog växlingen till löpning vilket ändå visade sig vara 4 sekunder snabbare än.

I väg på löpningen och direkt in i det fullkomligt vansinniga publikstödet inne i Kalmar. De 4km som går inne i stan känns verkligen mycket lättare med all publik som hejar på en. Lite jobbigt är det dock att springa förbi alla ute serveringar där folk sitter och myser, dricker öl och äter god mat. Då tänker man liksom ”va fan håller du på med”.

Strax hovmästar langning a la Ragge!
Strax hovmästar langning a la Ragge! Bild: Tina Johansson

Jag hade lite strul med solglasögonen de första hundratalet metrarna då en av de avtagbara skalmarna lossnat, men lyckades till slut få dit dem. Det gjorde att jag missade tjejerna som stod och hejade på mig strax efter växlingen. Jag startade löpningen med 1 winforce booster och 2 hasselnöts gel som jag hade haft i påsen vid växlingen. Redan efter 2km stod dock Ragge med sin hovmästarbricka i själv service kontrollen uppdukad med salt tabletter, mer gels, red bull och salta S. Sjukt bra support helt enkelt. Vi hann växla några korta ord och jag drog i mig lite winforce carbo basic plus.

Varje av de 3 varven i Kalmar är ca 14km långt på löpningen. Varje löpvarv varvar precis jämte målportalen. När jag passerade där första gången så såg jag på klockan att en löpning neråt 3:40 skulle innebära under 10h. Hann tänka att det borde du ju klara lätt….men sen tänkte jag snabbt på förra året och blev genast mer ödmjuk. Slog bort de tankarna med mantrat ”fokusera på teknik, stegfrekvens och nästa vätskekontroll, inte längre.”

Hade trevlig sällskap hela första varvet av en kille i 50-54 AG. Men han kroknade lite efter halva första varvet och efter det var det solo löpning in i mål. Det är inte så många som är talföra under en IM mara tyvärr. Första varvet gick med marginal under 5 min per km som jag hade satt som mål och jag kände mig pigg när jag kom till hovmästarbrickan för andra gången. Ragge var sjukt peppande och sa att split tiderna var skit bra och på sin goa Göteborska ”det är nu på andra varvet som agnarna skiljs från vetet”. Det har han helt rätt i!!

Mot slutet av andra varvet mattades farten lite grann. Jag tog det lite lugnare genom vätske kontrollerna för att få i mig Coca-cola och vatten och ibland en skiva citron. Väggen som kom 2015 var dock aldrig ens nära. Vid langningen för 3:e och sista gången så fick jag återigen bra pepp. Inget om att tiderna droppat lite utan bara positivt att allt såg skitbra ut och att jag skulle tänka när jag passerade vissa ställen att det var sista gången jag var där. Grymt bra mental bild!

Allt kändes bra även på sista varvet. Men, man vet aldrig på en IM mara….väggen kan komma plötsligt. När jag hade 3 km kvar kom Dan, en klubb kompis, upp jämte och trissade upp mitt behagliga tempo så de sista 2-3 km gick återigen strax under 5 minuters tempo. Tack för det Dan.

Efter 3h34 minuter fick jag kliva in på röda mattan och höra Paul Kayes magiska ord. ”Rickard, you are an Ironman”. Jag vrålade ut av glädje och kollapsade innanför målportalen.

Den Känslan!!  Foto: Finisherpix
Den Känslan!!
Foto: Finisherpix

Klättrade ytterligare placeringar på löpningen och slutade på 159:e plats totalt på tiden 9h52min. Snittpuls 144, maxpuls 153 och snittkadens 86. Utrustning förutom redan nämnt på Cykeln, Löparskor: Puma Faas 300 V4 (en sjukt grym sko!!), Seger Sense Running strumpor, Limar solglasögon och Compress sport skärm. Med mig hela dagen och varje dag – Polar V800.

Jag är väldigt nöjd med min prestation. För att gå under 10h måste verkligen allt klaffa och det gjorde det denna dagen. I alla fall nästan. Simningen gick lite långsammare än vad jag borde ha kunnat prestera, men det handlar om minuter som inte betydde något denna gång.

Det blir ingen Ironman nästa år, men jag kommer igen i framtiden. Målet om att gå i mål på Hawaii lever kvar. Tills dess så kommer jag roa mig med annat skoj och då även Triathlon om än kortare distanser.

Jag kom in efter cykeln på plats 198 totalt och hade alltså cyklat upp mig 483 placeringar. Frågan var nu hade jag ändå gått för hårt? Det skulle snart visa sig på löpningen.

I T2 kostade jag också på mig några sekunder extra i år och tog på mig strumpor för att inte riskera något skav. Fick rejäla sår under Halmstad triathlon och ville inte riskera något liknande. 2min42 sekunder tog växlingen till löpning vilket ändå visade sig vara 4 sekunder snabbare än.

I väg på löpningen och direkt in i det fullkomligt vansinniga publikstödet inne i Kalmar. De 4km som går inne i stan känns verkligen mycket lättare med all publik som hejar på en. Lite jobbigt är det dock att springa förbi alla ute serveringar där folk sitter och myser, dricker öl och äter god mat. Då tänker man liksom ”va fan håller du på med”.

Strax hovmästar langning a la Ragge!
Strax hovmästar langning a la Ragge! Bild: Tina Johansson

Jag hade lite strul med solglasögonen de första hundratalet metrarna då en av de avtagbara skalmarna lossnat, men lyckades till slut få dit dem. Det gjorde att jag missade tjejerna som stod och hejade på mig strax efter växlingen. Jag startade löpningen med 1 winforce booster och 2 hasselnöts gel som jag hade haft i påsen vid växlingen. Redan efter 2km stod dock Ragge med sin hovmästarbricka i själv service kontrollen uppdukad med salt tabletter, mer gels, red bull och salta S. Sjukt bra support helt enkelt. Vi hann växla några korta ord och jag drog i mig lite winforce carbo basic plus.

Varje av de 3 varven i Kalmar är ca 14km långt på löpningen. Varje löpvarv varvar precis jämte målportalen. När jag passerade där första gången så såg jag på klockan att en löpning neråt 3:40 skulle innebära under 10h. Hann tänka att det borde du ju klara lätt….men sen tänkte jag snabbt på förra året och blev genast mer ödmjuk. Slog bort de tankarna med mantrat ”fokusera på teknik, stegfrekvens och nästa vätskekontroll, inte längre.”

Hade trevlig sällskap hela första varvet av en kille i 50-54 AG. Men han kroknade lite efter halva första varvet och efter det var det solo löpning in i mål. Det är inte så många som är talföra under en IM mara tyvärr. Första varvet gick med marginal under 5 min per km som jag hade satt som mål och jag kände mig pigg när jag kom till hovmästarbrickan för andra gången. Ragge var sjukt peppande och sa att split tiderna var skit bra och på sin goa Göteborska ”det är nu på andra varvet som agnarna skiljs från vetet”. Det har han helt rätt i!!

Mot slutet av andra varvet mattades farten lite grann. Jag tog det lite lugnare genom vätske kontrollerna för att få i mig Coca-cola och vatten och ibland en skiva citron. Väggen som kom 2015 var dock aldrig ens nära. Vid langningen för 3:e och sista gången så fick jag återigen bra pepp. Inget om att tiderna droppat lite utan bara positivt att allt såg skitbra ut och att jag skulle tänka när jag passerade vissa ställen att det var sista gången jag var där. Grymt bra mental bild!

Allt kändes bra även på sista varvet. Men, man vet aldrig på en IM mara….väggen kan komma plötsligt. När jag hade 3 km kvar kom Dan, en klubb kompis, upp jämte och trissade upp mitt behagliga tempo så de sista 2-3 km gick återigen strax under 5 minuters tempo. Tack för det Dan.

Efter 3h34 minuter fick jag kliva in på röda mattan och höra Paul Kayes magiska ord. ”Rickard, you are an Ironman”. Jag vrålade ut av glädje och kollapsade innanför målportalen.

Den Känslan!!  Foto: Finisherpix
Den Känslan!!
Foto: Finisherpix

Klättrade ytterligare placeringar på löpningen och slutade på 159:e plats totalt på tiden 9h52min. Snittpuls 144, maxpuls 153 och snittkadens 86. Utrustning förutom redan nämnt på Cykeln, Löparskor: Puma Faas 300 V4 (en sjukt grym sko!!), Seger Sense Running strumpor, Limar solglasögon och Compress sport skärm. Med mig hela dagen och varje dag – Polar V800.

Jag är väldigt nöjd med min prestation. För att gå under 10h måste verkligen allt klaffa och det gjorde det denna dagen. I alla fall nästan. Simningen gick lite långsammare än vad jag borde ha kunnat prestera, men det handlar om minuter som inte betydde något denna gång.

Det blir ingen Ironman nästa år, men jag kommer igen i framtiden. Målet om att gå i mål på Hawaii lever kvar. Tills dess så kommer jag roa mig med annat skoj och då även Triathlon om än kortare distanser.