Kullamannen Ultra 2016

Race Reports 10 Nov 2016

Det är först idag jag är människa nog att ta mig samman och författa en race rapport från Kullamannen Ultra i lördags. Jag har haft så enormt ont i hela kroppen, men framförallt i benen och varit extremt trött. Värre än förra året och långt värre än efter någon av de 3 Ironman jag kört. Anledningen? Jo att Kullaberg detta året visade upp sig i sin 2.0 version då det var blött, lerigt och enormt halt på sina ställen. Att jag sedan föll rätt rejält på sista varvet gjorde ju inte saken bättre.

Min V800 började vibrera frenetiskt på min handled klockan 0500. Den var tydligen sugen på att ut och motionera efter att ha vilat upp sig hela veckan. Jag var dock inte lika sugen när man tittade ut på duggregn och noterade 4 grader på termometern. Den sedvanliga frukosten bestående av 1 ägg, lite naturell yoghurt, vatten och en banan intogs i en rasande fart. Kaffe, några bananer och en macka som aldrig åts packades ner i väskan tillsammans med extra skor allt ombyte jag skulle eventuellt behöva men sen aldrig använde för en regnig kall dag på Kullaberg.

På plats i Mölle Hamn vid 0600 hade många andra galningar redan dykt upp och arrangörerna var i full gång med att förbereda för vår start 0700 och den första av många för dem denna dag. Jag gick och hämtade nummerlapp 1 och sedan var det fullt fokus på att få påsarna i drop zonen i ordning och ombyteväskan på en plats som kanske kunde hålla sig torr under dagen.

15 minuter innan start så var jag klar och gick för att värma mig på en av eldarna i anslutning till starten. Det var minst sagt kyligt och rått i shorts och t-shirt, men jag skulle snart bli varm. En annan tapper löpare stod vid elden när jag kom fram och brast ut ”fan du ser sjukt snabb ut”. Kändes ju bra, men insåg snabbt att det var på grund av 1:an på nummerlappen. Jag sa något i stil med att arrangörerna nog mest ville jävlas med mig, men att jag i alla fall satsade på att komma topp 10. Det var killens andra försök på Ultran då han var tvungen att bryta förra året. Snart var det dags att ta plats vid start och jag ställde mig längst fram och snart kom Kullamannen på häst ridandes och satte fart på ca 200 tappra ultra löpare. Stämningsfullt!

Foto Stefan Fahlstedt
Foto Stefan Fahlstedt

Vinnaren Sebastian Ljungdahl stack iväg som skjuten ur en kanon. Vi andra därframme tog det lite lugnare. Jag och loppets blivande 3:a Mikael Gard hade sedan trevligt sällskap som 2:a och 3:a fram till stenarna nere vid Nimis där Mikael visade sig vara lite mer vågad och säkrare än mig. Han hade berättat att han var från Bohuslän så den terrängen passade nog honom som handsken. Vi hade pratat om att måltiden för oss bägge var att komma in under 7 timmar och en tid runt 2h20minuter per varv. Men jag tappade honom snart och han kom till slut in på en imponerande 3:e plats på 6h49min. Grymt Jobbat!

Resten av varv 1 blev en ensam resa till strax innan varvning då loppets blivande 2:a Emil Lauri kom förbi som ett skott. Såg fan ut som han precis startat…..orättvist tänkte jag. Kort därefter mötte vi också de första startgrupperna på Dödens Zon som precis hade gett sig iväg. Fick väldigt mycket glada heja rop från dessa löpare på väg in mot varvning. Det värmde gott.

Jag gick ut på andra varvet som 4:a efter 2h8min. Det hade räckt till en 27:e plats på Dödens Zon och då hade vi ultralöpare ”dödsbacken” som man tog sig upp via rep som dödens zon löparna slapp. Med andra ord gick det nog lite snabbt första varvet, men å andra sidan hade jag säkert varit lika mör i benen ändå 3:e varvet. Det är en svår avvägning att veta hur mycket man ska gå på i ett så långt lopp med många höjdmeter.

Det andra varvet var definitivt det roligaste av de tre då jag hela tiden passerade och hade sällskap av Dödens Zon löpare som hejade. Även fast det tidvis var trångt och man fick pressa sig förbi på smala steniga stigar och i branta stigningar så var det en härlig stämning.

Jag höll min 4:e plats tills strax innan fyren då blivande 4:an och 5:an Marcus och Nicolas kom susandes förbi. Jävlar vilken fart de har tänkte jag. De drog dock inte ifrån så mycket och vi växlade positioner ett par gånger under andra varvet och början av 3:e. Jag passerade fyren för andra gången och fick glada hejarop och en försök till kram från min underbara sambo Tina som arbetade för sponsorn Oatly som också varit generösa och gett mig startplatsen. Tina tyckte också att jag skulle hoppa över en papp kossa som Oatly hade satt upp, men vid detta laget var jag alldeles för fokuserad på att inte tappa fler placeringar och drog därför vidare ner mot andra varvning snabbt som ögat. Till och med Kramen uteblev….förlåt älskling!

2:a Varvet...Börjar bli slitigt nu!
2:a Varvet…Börjar bli slitigt nu!

Andra varvet gick exakt på 2h20min vilket ju var kanon och helt enligt plan…..det stora problemet var bara att jag började bli riktigt trött nu. Gick ut på 3:e varvet tillsammans med 5:an Marcus och kom ihåg att jag sa till honom att det nog tyvärr blir mycket gående detta varv. Han uppmuntrade mig med att det var jag inte ensam om att känna. Sen flög han iväg helt oberörd. Damn him!

3:e varvet blev en ensam och plågsam marsch blandad med lite löpning. Jag överdriver nog lite, men det var så jag kände. Mitt enda sällskap blev några enstaka kämpande ultra löpare som var på sitt andra varv. Tänkte ”fy fan för att ha ett varv kvar”. Den förste jag passerade var precis när jag kom ner till ”helvetes sten och klipp stranden” nere vid Nimis. Han var glad i hågen och konstaterade att hans knä klappat ihop och att han bara skulle ta sig runt andra varvet och sedan lägga av.

Vi snackar stora stenblock och klippor att för 3:e gången forcera på oerhört ömma ben med en hjärna som var långtifrån så snabb i tanken som krävs för att skicka nervimpulser tillräckligt snabbt ner till fötter och ben för att flytta sig mellan de hala och vassa stenarna och klipporna. Det var bara en tidsfråga innan mitt första fall skulle komma. Det var inget dåligt fall heller. Jag hade precis passerat killen som jag pratade med precis innan start vid elden när jag missade fotfästet på en klippa och föll en meter ner på nästa sten. Det måste ha sett dramatiskt ut då killen utbrast: ”helvete! jag kallar på sjukvårdspersonalen”. Reste mig upp, kände att inget var brutet, men höger handlov som tagit den värsta smällen och utsidan av vänster knä ömmade och blödde. Sa till killen, det är lugnt det känns bra…..eller hur…och så fortsatte jag. Adrenalin är en kraftfull drog!

Gick in i någon form av trans och matade på så gott det gick och varvade gång uppför med löpning på platten och nerför. Nu var det inte långt kvar och jag passerade alltfler ultralöpare på sitt andra varv som hejade fram mig. Vilka Hjältar! Det enda som drev mig nu var vilja och vetskapen att jag snart skulle kunna krama om Tina igen vid fyren och att det då inte var långt kvar. Bara några få kilometer.

Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!
Det är inget leende, det är smärtans ansikte 800m från fyren varv 3. Nu är det nära!

Tina kom springandes emot mig i backen upp mot fyren lika glad och sprallig som vanligt. Nu var jag tvärslut. Kändes inte som det fanns en droppe ork kvar. Men, hennes goa kram och inte minst att hon hade förberett en varm kopp Oatly chokladdryck gav mig de sista krafter jag behövde för att i det tilltagande regnet ta mig de sista 4 kilometrarna mot målet för 3:e och sista gången. Nu var det nära och jag låg fortfarande 6:a.

Jag skulle dock bli förnedrad en sista gång av Rasmus Persson från Salomon Running som kom flygandes om mig 1,5 km innan mål. Inte Schysst, men grym finish!

Sista varvet gick på 2h43min och min sluttid som 7:a blev 7h11min.

Så här i efterhand när man börjar känna sig som människa igen så är jag otroligt nöjd med min prestation. Kullamannen låg inte i min plan detta året och jag bestämde mig för att springa några veckor efter Ironman Kalmar. Så uppladdningen har varit minimal och fokus i träningen har lika mycket legat på cykel och rullskidor som på löpning.

Som alltid har min coach André Fält och Primal Coaching lagt upp ett perfekt program!

Riktar ett stort tack till alla bakom Kullamannen för en fantastisk tävling och fantasiska funktionärer. I’ll be back!

Utrustning:

Skor – Inov8 Xtalon 190, Strumpor: Craft Warm XC Sock, Sleeves: Salomon Exo Calf , Shorts: Salomon Exo Twin Skin, Underställströja: Craft Extreme Windstopper, T-Shirt: Nike Dri Fit Run Tee, Mössa: Trimtex, Handskar: Lidingöloppet, Kalsonger: Björn Borg Performance

Energi:

Ca 2 liter Winforce Carbo Basic Plus. De två första varven i camelback och det sista varvet i ett Salomon XR Energy Belt. 2 stycken Winforce Ultra Energy och 2 stycken Arla bars.

I stort sett all utrustning jag använder hittar du i Sveriges mest välsorterade och kunniga längdbutik http://polder.se/

 

 

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.